Dagens Nyheter – 27 april 1866, sida 1

ralitet nu tillstyrkt beväringsynglingarnes förvandlande till soldater i ledet på ett sätt och efter sådana grunder, som ganska lätt kan göra de öfverklagade ojemnheterna ännu svårare än de hittills varit. Det är ingalunda osanuolikt, att den, som förut har sitt hemman fritt fråu allmänna bördor, äfven kan få sina söner oeh drängar fria från militärtjenst i fredstid, och den, som förut bär en mer än tillräcklig andel af den allmänna tungan, får derutöfver lemna son och dräng eller sig sjelf till det allmännas tfjenst i nio å tio veckor, och det under vårens för honom dyrbara tid. Redan första inrättningen af allmänna beväringen i Sverige, med blott tolf dagars vapenöfning, mottogs af svenska folket med fruktan och missbelåtenhet, emedan allmogen trodde sig vara friköpt derifrån genom kontraktsvilkoren vid iudelningsverkets upprättande. Utsträckningen till 30 dagars vapenöfning mötte i det riksstånd vi tillhöra ett kompakt motstånd, men genomfördes af de tre öfriga riksstånden. Man försonade sig dock äfven med detta, emedan principen deri var allas lika skyldighet, och med denna princip troget tillämpad kan svenska allmogen förmås till ansträngningar som gränsa till det otroliga. Engelbrekts, Gustafvernes och Carlarnes historia bär härom de kraftigaste vittnesbörd. Genom tillämpning af de grunder, utskottet ou tillstyrkt, skulle denna princip i icke obetydlig mån frånträdas. Visserligen har utskottet för frivillighetens befrämjande tillstyrkt en ersättning af en riksdaler per vapenöfningsdag för dem, som sjelfmant erbjuda sig till beväringssoldater — ett tillstyrkande, som äfven vi biträdt; men då utskottet fixerat en viss summa af beväringssoldater, som årligen måste vapenöfvas och ställas i armeens leder, så återstår, efter det framlagda förslaget, ingen annan utväg för detta antals uppnående, sedan frivilligheten tagit slut, än att tillgripa lottdragning om de medborgerliga skyldigheternas fullgörande. En sådan grund för fördelning af de allmänna pligterna torde vara föga förenlig med svenska folkmedvetandet och föga välkommen för Sveriges folk. Det är vigtigt, att försvarsväsendet försättes i bästa möjliga skick, men det är också vigtigt, att detta sker på ett sätt, som icke framkallar ett högljudt och befogadt missnöje från landets ena ända till den andra. Utskottet har icke blott tillstyrkt en grundsats, hvilkens yttersta konseqvens lemnar åt slumpens afgörande, om vapenöfningsbesväret med sina kostnader och tidspillan skall falla på den förut betungade eller på den frie, på den fattige eller den rike, blott det fixerade antalet blir fullt, utan det har gått ännu ett steg längre, än Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen begärt, då det icke. ens velat medgifva den öfriga beväringens befriande från den tvååriga vapenöfningen, hvilken Kongl. Maj:t, med hopp om den frivilliga skarpskyttesakens framgång, ansett kunna, åtminstone tills vidare; upphöra. i Så vidt vi kunna uppfatta samhällsbegreppet, synes det oss vara alldeles ovedersägligt, att de allmänna bördorna böra, så godt i menniskoförmåga står, fördelas lika och hvarken, såsom hittills skett med försvarsväsendet, den tyngsta delen deraf godtyekligt läggas på några få med de öfrigas befriande, eller, såsom nu föreslås, lemna åt slumpen och ödet att afgöra, hvem som skall kännas skyldig att offra tid och krafter för att skickliggöras till det gemensamma fäderneslandets försvar. Erkän