Dagens Nyheter – 27 april 1866, sida 1

Böndernas protest mot konskriptions-förslaget. I det sammansatta lagoch ekonomi-utskottet som handlagt på ett så oförståndigt och opatriotiskt sätt konungens förslag att göra beväringen till soldater, sitta fyra ledamöter af bondeståndet: Sven Rosenberg från Kristianstads län, Johan Bergström från Stora Kopparbergs län, Bälter Sven Ersson från samma län, och Anders Jonsson i Sundsbyn af Wermlands län. Desse fyra allmogens ombud tillkommer äran af nedanstående protest mot lottningens införande: Under det vi villigt erkänna vår oförmåga att rätt bedöma den omfattande plan, som ligger till grund för Kongl. Maj:ts nådiga förslag så väl i denna som åtskilliga andra propositioner vid innevarande riksmöte, rörande försvarsväsendets ändamålsenliga ombildnig och förökande, och lika villigt erkännande det fosterländska syfte och den landsfaderliga omsorg, som deri uppenbara sig, hafva vi likväl icke kunnat befria oss från så stora betänkligheter vid beträdandet af den angifna banan för det föresatta målets uppnående, att vi från vår ståndpunkt nödgats och fortfarande nödgas påyrka åtminstone uppskof med både principens godkännande och planens genomförande tills Sveriges nya representation kommer i tillfälle att taga frågan i hela dess omfattning om hand. Det må erkännas såsom sanning, hvad tidt och ofta blifvit i utskottet upprepadt, att Sveriges försvarsväsende icke befinner sig i önskligt eller ändamålsenaligt skick, oaktadt de väl hundratals millioner riksdaler, som derpå blifvit offrade under en mer än femtioårig fred, det må äfven medgifvas, att Sveriges militärkostnader icke äro, på en folkmängd af fyra millioner menniskor och med en svårbevakad kust, större än i flera andra länder med lika eller mera gynnsamma försvarsförhållanden; men då måste det ock medgifvas, att en stor del af svenska jorden är med militärkostnader och andra onera och servituter så betungad, att, så vidt vi hafva oss bekant, ingen sjelfegande jordbrukareklass i verlden kan uppvisas såsom motstycke härtill. Under å ena sidan godtyckets och enväldets och å andra sidan förtryckets och okunnighetens tider, hafva de maktegande vetat att förskaffa sig friheter och privilegier från allmänna bördor, hvilka desto hårdare blifvit öfverflyttade på de oprivilegierade ända derhän, att skiljaktigheterna i hemmansräntor, i rustningsoch roteringsbesvär, i skatter och servitutler inom samma ort, ja i samma by, kunna för lika hemmantal gränsa till det för en framling gåtlika och otroliga. Ett rikets ständers utskott har nyligen uppgifvit att ett mantal kan draga ända till 700 riksdalers grundränta, då måhända grannens mantal är alldeles fritt. Svenska indelningsverket — visserligen af militärer berömdt såsom ett Carl XI:s mästerstycke — är lika så ojemnt fördeladt. En betydlig del af svenska jorden är derifrån alldeles eller i det närmaste befriad, en annan del genom augmentsräntor så understödd, att rustningen för stamhemmanet kostar intet, åter en annan del tills vidare blott betungad med en relativt obetydlig vakansafgift, under det att för den öfriga delen indelningsverket utgör en börda, som tyckes vilja nedtrycka sin innehafvare i stoftet och som håller honom i beroende af den obetydligaste kavallerirekryt. Utan ringaste utsigt till lindring uti eller utjemnande af dessa bördor har utskottets plu