Dagens Nyheter – 23 april 1866, sida 1

ning, icke tillgodoses genom några slags tullbestämmelser utan genom belt andra medel, bland hvilka kanske förnämligast eu god kredilagstiftning. Frih. Schulzenhkeim ville naturligtvis hafva tullar på alla lifsmedel, icke emedan dessa tullar voro naturliga — nej bevars, den ädle friherren ansåg dem riktigt vedervärdiga — men emedan man i sitt blinda oförstånd brogt jordbruket i en sådan ställning, att det behöfde en vänlig haudräeckning, för att ej gå sin undergång till mötes. Talaren utmärkte sig för öfrigt för denua barocka rolighet., hvarmed han mången gång ouekligen upplifvar cn sömnaktig diskussion. Så varnade han regeringen för att handskas med grundlagen på semma sätt som Johan IN baudskades med Guvilla Bjelke, berömde sig af att rätt behandla sist mine, icke taga det bakifrån, utan mellan boruen, 0. s. vV. oo oUuder aftonen ivleddes diskossionen af frih. Sprenytporten, som på hufvudsakligen enahanda grunder som föregående talare yrkade biall vill utskottets förslag. Frih. af Ugglas, hrr Bennich, von Ehrenulkeim, grelve AA. sse, lir von Noch, Beutersvärd, von Sehecle och Curleson talade deremot med varma och eftertryck mot det orättvisa och förderflga i alt genom tillämpning af ett skyddssystem tvinga den ene medborgaren att skatta till den avdre. Grefve Liljenerante, fiih. Hermelin och hr Akerman tröttade sig sjelfva och största delen af sina åhörare med alt omtugga tiusen gånger vederlagda saker, och förutspådde de största olyckor för hela landet, såvida ej tullkammaren utsträckte sin mäktigt skyddande hand öfver det kära fläsket tillika med alla andra ladugärdsoch jordbruksprodukter. Mest lyekado var emellertid fåih. Kinekowström, som, då han märkte att segren gick ho nom och hans kohort ur händerna, lät sin vrede utoryta mot hr finansministern, med anlednivg af hvars skriftliga anförande, som kommit för honom alldeles opåräknadt och var honom en dödsens lukt, han med hög pathos relaterade berättelsen om Brennus och hans svärd. Inom presteståndet öppuades diskussionen af prosten AMelen, som beklagade sig öfver bevillningsutskottets reaktionära sammansättning vid denna riksdag, något som doktor Säve deremot fann helt naturligt, då den nya tulltaxan tillkommit i strid mot rikets ständers uttryckta mening. Hofpredikanten Wahrenberg, prosten Janzon och prosten Westin, hvilka alla endrägteligen höllo tillhopa för att göra lifsförnödenheterna dyrare för den fattigare befolkningen, öfverhbjödo hvarandra i sina anfall på den nyare tidens äsigter om fördelen för en och hvar att lefva för bästa möjliga pris, än påstående att de länder som företrädesvis hylla en frisinuad tullagstiftnivg, uppställt höga tullar på lifsmedel, än utfarande mot den sanut kristliga anda, som ligger till grund för frihandelsåsigterna, men -hvilken tyvärr icke stämmer särdeles väl öfverens med den kristlighet som predikas hos presteståudet. — Doktor Sandberg, prosten Lundhohn, dt Lindgren, kyrkoherden Kuaglund och d:r Almqvist talade också för åsättande af tullar å lifsföruödenheter. Biskop Björek iustämde i friherre at Ugglas reservation mot det slut hvartill utskottet kommit, hvilket äfven ogillades af prosten Palmlund. Kyrkoherden Otterström talade som vanligt kraftigt och varmt i folkets iutresse och förklarade sig tillböra ett län, en provins, ett hushållningssällskap, som käut penuingekris och