Dagens Nyheter – 23 april 1866, sida 1

Rösten svek honom; han kunde icke fuliborda satsen. — Jag påstår att Blanche är min frilla... sade Philip med den största kallblodighet. — Usling! röt Alberic, du tror dig måhända kunna håna och smida mig ostraffadt ... Akta dig, att du ej blir dödad här på stället! — Försök. — Ahl du tror jag icke menar hvad jag säger! — Ja, jag vet, du sakuar beslutsamhet... Pibilip hann icke säga mera, förrän haus broder, skummande af raseri, fattade sin jagtbössa och sigtade på honom. Då rusade den unge officeren, som var begåfvad med en oerhörd styrka, i sin tur på Alberic, ryckte bössan ur hans hand, kastade den ett längt stycke bort och utropade, i det han drog sin värja: — Jag är hvarken ett vildsvin eller en varg och undanber mig derför att bli dödad genom böss-skott . .. Seså, min herr bror, försvara dig nu, såvida du inte godvilligt afstår från att gifta dig med min mätress, Albörie hade iagen virja. Men han bar på sig en stor, skarpslipad jagtknif. Med denna i högsta hugg störtade han öfver Philip, som endast genom ett hastigt språng åt sidan undgick att blifva genomborrad. Nu uppstod emellan de båda bröderna en fruktansvärd strid, hvilken icke hade något annat vittne än en korp, som satt orörlig i toppen af ett träd, betraktande detta ohyggliga uppträde och gång efter annan blandade sitt hemska läte med de suckar, som då och då framträngde ur de båda stridandes bröst, och det