Dagens Nyheter – 20 april 1866, sida 1

EEE N———— mm —— net eu annan synnerligen vigtig omständighet, nemligen att klokt välja sin produktion, så atv icke arbetet onödigt förspilles, utan lemmar det största möjliga utbytet. Jag säger med fit icke den största möjliga vinst (för producenten), ty en sådan kan erhållas på andras bekostnad, utan fördel för det hela (till exempel genom skydd), utan jag säger, största möjliga resultat, uppskattadt efter produkternas verkliga värde. Och detta val af den nyttigaste produktionen — af det produktivaste arbetet; huru åstadkommes detta? Anuu en gång: genom frihet! D:t ligger i sjelfva sakeus natur, liksom det också at all erfarenhet bekräftas, att den säkraste ledaren i detta hänseende, den slagruta, som sällan missvisar, består i det enskilda intresset, så framt detta ej förryckes genom en konstlad lagstiftving. Efter min å-igt bör säledes hvarken något hinder uppställas för vissa slags produktion (t. ex. genom exportförbud eller exporttullar) eller några egygelser användas för framdrifvande af andra produktionsgrenar, då premierna härför måste gifvas på andras bekostnad (t. ex.: genom importförbud och importtullar), utan arbetet bör få fördela sig sjelf, enligt naturliga grunder, och kapitalerna sjelfmant få fästa sig i de näringar, der de med största framgång kuuna användas. Då uppkommer också, på ewt alldeles fritt och otvunget sätt, den rätta och mest gagnande arbetsfördelningen. Hvarje land här för öfrigt sina egendomligheter, som för detsamma bestämma vissa näringsgrenar såsom företrädesvis passande, I dessa producerar då landet utöfver sina egna behof och blir exporterande. Vidare finnas alltid en mängd näringar, som måste förblifva lokala. Smeder, glasmästare, bagare 1. fl. äro alltid beböfliga på stället, och i alla dessa afseenden måste således landet sörja för sjelf, åtminstone till den ojemförligt största delen. Men slutligen fipnas också näriugar, som så att söga stå emellan dessa grupper, och hvaraf landets behof kunna förses, antingen direkt genom inhemsk produktion, eller indirekt genom utbyte mot andra produkter. Må man akta sig att på förhand bestämma, hvilka af dessa näringar, som skola anses för landet nyttiga, och som derföre i välment ifver anses först böra framkallas, samt sedan understödjas genom lagar och privilegier, hvilka lända andra till förfång. Ty meningen måste väl ändock alltid vara, att hvarje näring verkligen skall lända allmänheten till gagn och icke till skada; och till gagn för allmänheten blir ju en näring först då, när den bidrager att lemna en god vara till billigt pris. Men om nu följden af vissa näringars uppkomst och beskyddaunde verkligen skulle vara, icke att effekterna derigenom erhölles af bättre beskaffenhet och till billigare pris, utan tvärtom, att de blefve sämre och måste betalas dyrare än eljest: då frågar jag, om en sådan anordning kan vara riktig och nyttig, och om den icke står i strid med sitt eget ändamål. Mig vill det åtminstone synas vara alldeles klart, att ur priucipiel synpunkt skyddssystemet alltid råkar in i en ohjelplig motsägelse med sig sjelf, och att den yttersta logiska slutföljden måste vara, att detta system är antingen onödigt eller skadligt. Ty om en inhemsk näring är nyttig för det allmänna, det vill säga om den kan lemna god vara för billigt pris, så behöfves ju icke något skydd; och om deremot en näring behöfver skydd, det vill säga ej kan lemna en vara lika god och till samma pris som det för hvilket hon genom utbyte kunde från annat håll auskaffas, då länder ju en sådan näring icke det allmänna till gagn