Dagens Nyheter – 20 april 1866, sida 1

Genom en flink och alldeles oförutsedd rörelse lyckades Blanche slita sig ur den nedrige skurkeus armar. Hon sprang ett långt stycke ifrån honom. Philip tog några steg i afsigt att åter hinna upp henne. — Kom icke hit! skrek Blänche med gnistrande ögon. Kom icke hit! — Och hvarför icke? frågade Philip. Tror ni, vackra kusin, att jag underlåter att plocka en ros, som behagar mig, endast af fruktan att mina fingrar skola såras af törnen? Och han tog ännu ett steg framåt. Blanche vände sig om. På väggen invid sängen hade hon sin fars värja upphängd, såsom varande en helig relik. Hon fattade detta vapen: Sedan hon kastat slidan långt bort ifrån sig, svängde hon den blixtrande klingan och sade till Philip i en ton, som röjde det djupaste förakt: — Nu kan ni få komma litet närmare, Om ni så önskar. Philip tvekade, Han beräknade möjligheterna till seger, Blanche var visserligen blott em svag, ung flicka, men hon var beväpnad och i den retade sipnesstämning, hvari hon för tillfället befann sig, skulle hou helt säkert utan tvekan ränna värjan genow. kroppen på bonom, såvida han sökte komma henne för nära, (Fofts.)