Dagens Nyheter – 19 april 1866, sida 1

Denne Philip var en menniska utan heder och samvete, en skurk, en riktig demon, begåfvad med ett intagande yttre. Han älskade icke sin kusin, och det varicke heller hans mening att någonsin bli kär uti henne; men tanken på att kunna besegra hennes dygd kittlade hans fåfänga, och hennes kroppsliga fägring retade hans sinlighet. Också belöt han att icke vika för något hinder. Ett par veckor förflöto. Philip underlät aldrig att spela förälskad inför sin kusin, så ofta ett tillfälle dertill erbjöd sig, och för att vara uppriktig, måste jag tillstå att han utförde sin roll med utmärkt talang. Men denna gång hade han att göra med en verklig oskuld, ett fullkomligt rent och oförderfvadt sinne. Philip öfverträffade sig sjelf i älskvärdhet; men förgäfves. Blanche förstod honom icke. Hans granna fraser och passionerade utrop slogo icke alls an på den unga flickan. Hon såg i Philip ingenting annat än en bror till Alberic, Alb6eric hennes trolofvade, snart hennes man. Också tog hon hans ömma utgjutelser för löften om broderlig vänskap, uttryckta på ett besynnerligt sätt. Och å sin sida lofvade hon Philip en systers tillgifvenhet. Detta motstånd, som icke alls var väntadt, förvånade och uppretade den unge mannen i högsta grad. Hans stolthet sårades på ett betänkligt sätt; sinnet råkade i jäsning.