Dagens Nyheter – 27 mars 1866, sida 2

vacker, ehuru ytterligt blek. Såsom vi nyss nämnde, satt markisen bredvid Venus; de läste båda mycket uppmärksamt i en stor bok med silfverspännen. Gång efter annan tog markisen en nypa bruuaktigt pulver, som förvarades i en silfverbägare, och strödde ut detsamma bland de glödheta kolen i fyrfatet. Genast steg en eldslåga mot taket, under vägen beskrifvande samma tvära krökningar som blixten. Iugen rök ävföljde denna låga. Ibland afbröt Venus sin läsning, för att framställa något spörjsmål. Markisen svarade alltid med mycket allvar, efter att först ha rådfrågat några böcker eller pergamentsrullar, som lågo strödda här och der oimkring honom. Under mera än en timma förblefvo de två unga, vetgiriga menuiskorna fördjupade i sina studier. Derpå slog markisen ihop den stora boken och framtog en flaska, som mätte ha innehållit någon synnerligen hastigt och kraftigt verkande vätska; ty knappt hade han och Venus förtärt hvar sivt spetsglas deraf, förrän uttrycket i bådas ansigten plötsligt förändrades. Markisens allvarliga min försvann genast; de matta ögonen blefvo lifliga, ett gladt leende krusade hans läppar och, fattande guitarren, började han spela med en ifver och munterhet som skulle ha anstått en yster skolgosse och icke en djupt forskande vetenskapsman. Venus åter fick tag i tambour-de-basquen; slående takten på denna, svängde hon i ursinnig dans omkring på golfvet. Det syntes att hon icke sökte behaga någon annan, endast roa sig sjelf; hon dansade, emedan hon icke kunde låta bli att dansa. Hon glömde all blygsamhet, glömde att någon fanns i rummet, och hängaf sig helt