Dagens Nyheter – 27 mars 1866, sida 2

NIA Y ITULUL. Olyckshändelse. I fredags hade en dräng på en gård straxt utanför Skanstull den olyckan att, under det han högg ved, klyfva sin ena fot från tån nästan till fotknölen. Han fördes in till badaremästaren Öhngren vid Götgatan och blef der förbunden samt derefter återförd till sitt hem. De farliga trottoirerna. I fredags afton föll en ung man baklänges på en af Storkyrkobrinkens trottoirer och slog sig mot ett fönsterbleck illa i hufvudet. Dalarö den 21 mars. (Breftill Dagens Nyheter.) I dag för en månad sedan afseglade från Dalarö jaktuppsyningsmannen C. G. Sjöblom, på väg till Furusund, för att efter trägen och på sednare tid honom förbittrad tjenstgöring, få njuta några månaders behöflig hvila inom familjkretsen. Hunnen till Willinge måste han derstädes för natten gå till ankars. Den 22 febr. med S. O. frisk kultje afgick han till Långviksskär. Den 23 S. 1, storm till Kanholmsfjerden, men der hindrad af is, måste han, med bottenrefvade segel, kryssande återvända och lyckades kemma in till Sandhamn. Den 24 der qvarliggandes för S. 0. storm, gick han åter den 25 med N.O. frisk kultje under segel, tvungen att anlöpa Långviksskär, — en. naken, af några få fattiga Åskare bebodd holme, belägen i yttre hafsbandet, men der han slutligen inisades. Saknad i hemmet vid Furusund, inkommo hit från hans i ängslan om honom varande familj förfrågningar, och hvilka i sin ordning då äfven här väckte oro och dessutom en hel hop sansade reflexioner öfver följderna af det spända förhållande, som numera tyvärr existerar inom härvarande tullpersonal. Men ull allas vår glädje kom den gamle, under en 36-årig ansträngande tjenstgöring grånade redbare sjöbussen, efter en 3 mils vandring öfver osäker is, från Långviksskär hit till Dalarö, der han af gamla vänner och bekanta hjertligen välkomnades. Sin farkost måste hun lemna i Långvikskärs-boernes vård, och afreser, då detta nedskrifves, sjelf välbehållen, ett efterlängtadt hem till mötes! Den 22 mars. I går på eftermiddagen affördes aflidne inspektoren Lars Gustaf Lindvall på Sandemar till sin sista hvilostad. Jordfästningen öfvervars af den dödes många och sörjande vänner, kommande från angränsande socknar; likaså af det stora godsets underhafvande. Herr Lindvall dog vid 49!, års ålder, och hade som en outtröttlig och redbar förvaltare af det vidsträckta fideikommisset tillvunnit sig allmän aktning och förtroende; och genom sin flärdfrihet och humanitet egde han sina många underlydandes hjertliga-tillgifvenhet. För de sina var han en god make och fader, och åt sina vänner en trofast vän. Sof ock roligt Du, som skiljdes Tän i medlet af ditt lopp; — Tills du, vid den evigt mildes Murgouhelsning, vaknar opp Och ser dagen som förgyller Alla himlars rymd, och fyller Alla rena hjertans hopp!! Väderleken i Norrland. Från Piteå skrifves: En förfärlig snöstorm har rasat här ett dygn i sista veckan eller natten mot torsdagen den 15 och hela den dagen. — Vägarna hafva blifvit alldeles ofarbara och alla körslor omöjliga åtminstone någon tid. Posterna 2 å 3 dagar efter sin tid. — Från Luleå skrifves att ett svårt yrväder den 15 hopade snödrifvor flere alnar höga på stadens gator och gårdar. Åfventyrlig resa. Landshöfdingen i Norrbottens län är för närvarande stadd på en lika besvärlig som vidtomfattande färd. Han bröt upp från Luleå för 3 veckor sedan med den förr vmnämnda ovanligt häftiga snöstormen till reskamrat och måtte, enligt all sannolikhet, hafva haft att bekämpa många och mödosamt undanröjda hinder, innan han nådde nordvestliga gränspunkten för sitt vidsträckta höfdingedöme: Enontekis. Oafsedt de vanliga niönstringarne, har herr landshöfdingen med sin resa haft för afsigt att söka utreda och, om möjligt, bilägga tvisterna mellan lappar och nybyggare. Han afreste den 23 februari och säges återkomma till residensstaden den 24 dennes, efter en färd, som sannolikt intet annat läns höfding, icke ens den i Jemtland, kan komma i tillfälle att företaga. Östhammars skarpskyltekorps hade sin hög tidsdag den 4 sistl. februari. Vi fingo då, säger en brefskrifvare derifrån, af de käraste vi ega på jorden mottaga den. symbol, som för alltid stadfäster Östhammars skarpskyttekorps bestånd. Nu hafva vi vår hvita fana, skänkt af kära händer, makars, barns och systrars, att samlas omkring. Nu är hon vår och vi hafva lofvat, den 4 februari 1866, att ej något annat än döden skall skilja oss från henne, och ingen var menedare Vi önskade derföre, att Gud ville se på oss med klart solljus. Stolt och fri skall vår fana höjas framför vära leder, öfver ett fritt och öfver sin sjelfstänlighet stolt folk skall hon utveckla sin hvita, fläckria duk, och skulle hon ock i vårt försvar för hem RIS TRAaSETTIT ART IERT TRA SIT racker. ehuru vwvtterliot hlek Såsom wvi nvag