Dagens Nyheter – 21 mars 1866, sida 1

År En timma seduare kom mamsell Lucifer med j sto.mvindens fart inrusande i den lilla vindskammare, som beboddes at henne och mor Moloch. Hon var blek som ett lik, och hela hennes kropp skakades af en nervös darrning. Hennes sinnesrörelse var så stor, att hon till en början icke kunde få fram ett enda ord, ehuru hon synbarligen hade något att säga. Den gamla qvinnan gjorde henue åtskilliga frågor. — IHör mig, sade ändtligen Venus, ni har gjort mig mycket godt... Nu måste ni göra ännu något mera för mig... — Hvad då? — Kanske blir ni förskräckt, när ni får höra min begäran. Men ni måste bevilja mig den; eljest går jag min väg och kommer aldrig mera tillbaka till er... Ni får då lefva ensam och dö ensam. — Säg ut, min flicka, hvad du vill! Jag har sett så mycket här i verlden att jag knappt tror någonting numera kunna förskräcka mig. Tala! — Ni som vet allt, sade Venus, känner säkerligen något slags gilt som dödar, utan att lemna spår efter sig? Ett infernaliskt leende spelade på mor Molochs läppar, när hon genmälde: — Ja, jag känner verkligen sådana gifter. — Ni måste skaffa mig en mindre qvantitet så beskaffadt gift... oo — Du har då en fiende, min flicka? — Jag har en rival. — Jaså, du är kär? — Ja, jag älskar och hatar! — Arma toka!