Dagens Nyheter – 15 mars 1866, sida 1

Här jag icke mera är till, så . glöm ej helt och hället mitt namn och bed någon gång för den, Sum älskat er så högt... — Min Gud! utropade den unga qvinnan förskräckt öfver den dystra ton, hvarmed dessa ord uttalades. Min Gud! hvad har ni isimnet? — Ni får snart veta det, genmälde herr Maugiron. — Ni tänker förkorta ert lif, eller huru? — Ja, ni har gissat rätt. Nu var det jslut med markisinnans ståndaktighet. Säkerligen fattar en hvar af våra läsarinnor, i hvilken uppskakad sinnesstämning den arma qvinnan mäste ha befunnit sig efter det samtal vi nu återgifvit, och vi äro förvissade derom att ingen skall fördöma heune för det hon svarade: — Henrik... gå icke... .lef.. jag älskar dig! Herr Maugirou uppgaf ett rop af glädje. Han tryckte den skälfvande Henriette till sitt våldsamt klappande hjerta. Vi taga ett steg framåt i tiden. Efter att tvenne månader ha njutit den sällhet, hon förut så ofta drömt om, märkte markisinnan Roqueverde att hon skulle bli mor. Vissheten derom förorsakade henne en iunerlig glädje, blandad med mycken fruktan. Huru skulle hon väl kunna dölja förhållandet för sin man? Såsom vi ofvan nämnt räckte markisens bortovaro vida längre, än ämnadt var, Mot hans rättighet till arfvet protesterades af en annan aflägsen slägtinge till den aflidne, och en process inleddes. Men i Spanien, såsom i de flesta andra länder, bar rättvisan paddans gång. Det drog ut på tiden med tvistens afgörande så länge att Hen