Dagens Nyheter – 9 mars 1866, sida 3

17531 ärs författning i all dess stränghet och i åtskilligt skärptes den, då en sömmerska, som efter egit påfund eller andras anvisning förfärdigade någon styfkjortel annorlunda än efter oden hos Commeree Collegio förvarade modell (ar hvilken en mängd copior blifvit skickad till laudshöfdingarne i läucn) skulle numera försona sitt brott med 500 daler silfvermynts böter. — En aruig summa i den tiden! Men det var ej eusamt det täcka könet, som tick utstå vedervärdigheter i beklädnads-reglementets tvång. Afven de mindre täcka sprättarne, som började bruka kaappar, stora som mindre thekoppar, fingo den föreskriften att råckknapparna skulle vara aldra störst såsom en sexstyfvers (vackert så efter begreppet år 18606! sexstyfrarna voro minsann icke små tingstar!) och västknapparna i proportion derefter. Värst deran blefvo knappmakaremästarne, deras gesäller och arbeterskor. Den mästare, som bröt mot knappförordningen och sålde knappar större än en sexstyfver (således fingo de halla ungefär halfannan tum i diameter!) skulle böta 500 daler silfvermynt, — alltså elt stort kapital! — och blifva sin borgerliga näring förlustig; men den gesäll som var sin mästare behlelplig 1 brottet, skulle utan pardon iInstickas 1 värfvade armeen, utan viärfningspenuingar, såsom gemen soldat. Värre gick det honom om han till krigstjensten ej var duglig, ty då ställdes ban till ett års allmiänt arbete. Aktalngen för gqvinnavu vid alla tillfällen under denna lagstiftningsperiod var ringa, det visar siv deraf att samma förordning stadgar, det den qvinnua, som biträdt knappmakaremiästaren att tillverka olagligt stora knappar, skulle dömas till ett års arbete å raspeller spinn-huseto. Hvarföre Kungl. Maj:t var så grym mot knappmakare och deras manliga och qvinliga biträden, är mig omöjligt att utgrunda. Man kan skra4Ua rätt godt åt förra århuudradets befängda lagstiftning mot yppigheten, ehuru icke åt den drakoniska lagen, i hvad den rörer straffbestämmelserna; men moral ligger i densamma för nutidens lika befängda modedockor, som t. ex. släpa sina klädningar längs ät smutsiga gator och bära krinolin-styfkjortlar, som för unga ogifta damer visst icke kunna kallas — såsom det heter i förra århundradets kungl. förordningar — anständiga. Men yppigheteu vill så ha det! (C. AT