Dagens Nyheter – 8 mars 1866, sida 1

HON HUGO Tr NM nalle eget värfvade regemente och spårar äfven i er väpnad kår, som har iänanu större likhet mec den nu ifrågasatta bevöringsvärfuingen? För fäderneslandets försvar är mtet off stort nog, det är saut. Men utgör då en stå ende arme ett verkligt och tillräckligt försvar? Man har ju längesedan kommit allmänt tilin sigt af att ett sådant försvarssystem på en gång är otillräckligt, slukar statens flesta inkomst och förminskar landets naturliga produktionsför måga. Är det då skäl att längre hålla på detta system och dertill genom ytterligare värfuing öka det, 1 en tid då nationen sjelf beredvilligt organiserar ett vida större och föga kostsamt försvar, som utan allt tvifvel, om det får tillbörligt moraliskt understöd vid sin utveckling, skall blifva mäktigt och kunna tillbakakasta hvarje fieudtligt angrepp mot vårt lund? Genom av omhulda detta vackra och ädla bemödande hos nationen att frivilligt och nära kostnadsfritt ställa sig under fanorna och till sin konungs disposition, vinnas ju stora och väsendtliga förs delar. Hvarför öfvergifver man då icke det gamla, kostsamma och derjemte otillräckliga försvaret? Hvarför inskränker inhätl sig icke till att hålla en stark cadre af befäl och underbefäl, öfvådt imer än det nuvarande? Hvarför äflas man att öka denna gamla rekrytmessiga massn, som mer och mer undergräfver landets välstånd; utan att ändock förmå uppfylla sitt ändamål? Det är dessa frågor vi skola söka att i korthet besvara. De stående armeerna tyckas i vår verldsdel vara mera beräknade att skydda regenten mot det missnöje och knot, som stundom förspörjas mot regeriugssysterhet, och att qväfva hvarje bemödande hos folken att återtaga någon ökad del af sitt naturligt berättigade inflytande på sina egna angelägeuheters ledning. Utan de stående armeerna, betraktade såsom dynastiens litvakt, skulle utan tvifvel månget despotiskt statsskick också längesedån varit förändradt till ett konstitutionelt, och månget mönärkiskt-konstitutionelt till ett mera republikanskt-konstitutionelt, såsom Belgiens eller Norges. Den stående armeen är sålunda ett kouserveranue element för det europeiska dynastisystemet. Lålom oss hu försöka tillämpa dessa allmätt kända och af hvarje uppriktig, fördomsfri och ointresserad man äfven erkända, satser på vårt eget land. Vi hafva under diskussionen om reproesentationsreformen hört många röster bland adeln och presteståndet, som velat förkasta reformförslaget för dess brist på konservativa elementer. De ropade högt, dessa patriotiska ädlingar, att de, ehuru nu öfverröstade, dock alltid skola samlas, när det behöfs, kring den blågula fanan för ätt försvara tronen och det gamla Sverige. Mäånne det ej är tydligt, att sedan det konservativa ankaret, som man föreställt sig inom representationen utgöras endast af prester och adel, brustit, man är betänkt på att smida ett uytt konserverande ankare för det svenska statsskeppet — uti förhöjuingen i den stående armeen? Den stående armeen, disciplinerad och anförd al konservativa patrioter, at riddarhusets reservanter, som tro sig ensamme nitälska för Sveriges väl, skulle sålunda ersätta den bristande konservatismen inom det uva statsskicket och blifva det säkra försvaret för alla slags prerögativer och privilegier inom landet. Det är ju antaghät at man tänker så, ty nägon annan förnuftig bevekelsvervund är svår att uppleva till den ifver och deu öppna påtryckning, som uu visa sig för att förmå halt döda ständer att i sin utmattning fastställa SR OFYTIA BE RITNINGEN AST RSS RANA