Dagens Nyheter – 8 mars 1866, sida 1

kallad, emedan hon var eller ansågs vara mor Molochs dotter. Det rum, som hyste dessa båda fruntimmer, var af medelmåttig storlek. Inga tapeter funnos på väggarne och golfbräderna kunde nästan sägas vara ohyflade. Ett trasigt skynke, som medelst jernriugar var uppfästadt vid ett snöre delade detta rum i tvenne olika stora delar. I den mindre afdelningen befunno sig tvenne sängar, på hvilka lågo hvita täcken, som ej sedan länge tycktes ha blifvit tvättade, Eldstaden var så inrättad att den äfven kunde användas såsom spisel. En stor koffert af ek, ett bord och fyra stolar utgjorde hela möblemånget. På bordet sågos en liten messingslampa, en kristallkaraffin, fylld med klart vatten, en ofantligt stor svart katt, som låg i ring och spann samt en gammal korp, hvilken sof med hufvudet under sin vinge. Som sagt voro mor Moloch och hennes dotter ännu vakna, då Rolf utanför det hus, der de bodde, blef så försåtligt öfverfallen af bärarne. — Min mor, hör ni någonting? utbrast plötsligt den unga flickan och lyssnade. Man skulle nästan kunna tro, att det är ett slagsmål på gatan. — Nå, än sen? Hvad rör det oss? Mamsell Lucifer lemnade sin plats, gick fram till fönstret och öppnade detta. Det var justi det ögonblick, då bofvarne anföllo chevalier Tremblaye med sina bärstänger. Ljudet af värjklingan, som slogs mot dessa, trängde tydligt till den unga flickans öron. — Jag bedrog mig ieke, min mor, mumlade hon; hör bara, hör...