Dagens Nyheter – 8 mars 1866, sida 1

— — Nå ja, man dnellerar, det är väl ingen ting så ovanligt. — Det är ingen duell, min mor, det är ett mord, återtog mamsell Lucifer. Mor Moloch utbrast i skratt och svarade: — Du är då alltid tokig, min kära Veuus. Den unga flickan hörde icke detta svar; med återhållen andzsdrägt lyssnade hon till hvad som försiggick på gatan. Efter en stund lemnade hon fönstret, gömde ansigtet i sina händer och stammade: — Det är slut... De ha dödat honom! — Hvem? frågade den gamla qvinnan. — Det vet jag icke! men säkert är att ett ohyggligt brott blifvit begånget... — Hvad ha vi med det att göra? Hos oss finnes ingenting att stjäla, och vi kunna således vara helt lugna... Se så, låt oss nu gå till sängs och sofva; klockan är mycket, och lampan håller på att slockna. — Nej, jag kan icke sofva, utropade mamsell Lucifer. Jag darrar i hela kroppen, och blodet isas i mina ådror. Och hon tog den lilla lampan samt gick mot dörren. — Hvart ämnar du ta vägen? frågade mor Moloch. — Jag går ned, genmälde den uaga flickan, för att göra mig underrättad om hväd som händt. Och hon var redan på god väg i trappan. när mor Moloch med vredgad stämma ropade efter henne: — Vänta då på mig åtminstone! Tror du, jag finner det så angenamt att sitta häruppe ensam i mörkret?