Dagens Nyheter – 28 februari 1866, sida 1

2420; Orr Anmärkningar vid statshushållningen. Det fius så många stora fel i den. Dem lemna vi för dagen derhän. De små äro lätt fattligare. Sedan gammalt existerar bär i landet någonting som heter kaunsli-rätten. Våra fleste läsare torde aldrig hört talas om denna rätt. När någon embetsoch tjensteman inom statsdepartementerna beträdes med fel eller försummelse i tjensten al svårare beskaffenhet, är det kanslirätten som skall döma honom, och något annat har denna rätt icke att beställa. Men departementerras: embetsoch tjenstemän äro så beskedliga att de icke begå några fel eller försummelser i tjonsten, så att kanuslirätten icke har någouting att göra och ej har haft något sammanträde under en lävgre följd af år. Den är en imaginär rätt. Men en sckreterare har den, en aktor har den, och valktbetjening kar den! Och arfvoden uppbära dessa herrar! Sekreteraren, då han icke har annat att skrifva, qvitterar sina 225 rdr om året; aktor, för att icke sjelf kunna kallas försumlig, uttager ordentligt sina 150 rdr om året; och vaktbetjeningen uppbär 25 rdr om året — förmodligen för att han hemtar qvartalerna åt sekreteraren och aktorn. — Kanhända skall man till forsvar för kauslirättens fortvaro säga, att om den icke sväfvade som ett damoclessvärd öfver de unge kungliga sekreterarnes hufvud, så skulle dessa herrar sätta sig att läsa tidningar eller konversera på embetsrummet, i stället för att sälta upp protokoller, skrifva rent och kuvertera bref. Men derå .genmäla vi att sekreterare och aktor kunna tillförorduas för sårskilta fall, och på sin höjd vaktbetjeningen (å 25 rdr) bibehållas för att sammankalla kanslirättens ledamöter om det någonsin behöfves. Embetsoch tjenstemännen i statsdepartementerna kunna Gudskelof få en treflig stund någon gång — åtminstone de 1 utrikes departementet. T. ex. när konungen gör en utflykt till våra grannar och goda vänner norrmännen för att förmå dem till att bevilja litet mera penningar åt försvarsväsendet, eller när H. M:t lemnar kronans tunga börda och far ned till Beckaskog för att fröjda sig åt näktergalens slag i de mörka boklundarne, så kan H. Maj:t dock icke lemna regeringsärendena alldeles vind för våg. Må uu vara de inrikes — men de utrikes! Det kunde ju komma till Beckaskog en hemlig ambassadör från konung Christian af Daumark med erbjudande af danska kronan. Hvad skulle då II. Maj:t konung Carl XV göra, om det icke funnes tillhands någon skieklig person för att genast sätta upp en traktat? Det gynnande ögonblicket skulle kunna gå förloradt, och Sverge aldrig blifva förenadt med fDauwmark. — Pördenskull måste konungen på sina utfärder hafva med sig kabiuetissekreteraren, en audre kabinettssekreterare och en kabinettsvaktmästare — den sistnämnde förmodligen för att på det inom kabinetterna öfliga sättet oppna dörren för en hemlig ambassadör. Detta kostar visserligen en 4,000 rdr — men å andra sidan, tänkom oss möjligheten af danska kronan eller något dylikt! Det är ju ett röfvarpris, 1 synnerhet i jemförelse med de 5 millioner som det redan kostat statsverket att befordra skandinavismen. On annan dag skola vi meddela några flera anmärkulugar som man funnit anledning till.