Dagens Nyheter – 28 februari 1866, sida 1

— Gifve Gud att så vore! mumlade Rolf. — För öfrigt, fortfor Nicolas Benoit, blir vår ovisshet icke lång, ty som sagdt, kommer majoren till mig inom två timmar... Sedan dessa ord blifvit vexlade, fick Jacob ånyo i uppdrag att vakta sin herres kappsäck, och de båda mänuen begåfvo sig till Grenetatgatan. Der träffade de Esmeralda, om möjligt ännu vackrare än dagen förut. Den gamle Nicolas gjorde sig ett ärende ut, för att en stund lemna sin systerdotter och chevaliern i enrum med hvarandra. Rolf gjorde då med hviskande stämma en passionerad kärleksförklaring, hvilken åhördes med en rörelse, som var mera verklig än låtsad. O! om Esmeralda i detta ögonblick kunnat fritt förfoga öfver sig sjelf och sitt hjerta, då skulle hon ha lydt den ädlare känsla, som drog henne till den unge ädlingen!... Hon skulle ha älskat honom och öppet sagt honom det! Men Esmeralda var icke fri; hon hade afsagt sig rättigheten att handla efter egen böjelse. Hon var en af länkarne i en kedja, ett af hjulen i en maskin, och hon visste väl att, om hon blott gjorde ett försök till motstånd, skulle hon genast blifva krossad. För första gången i hennes lif föreföll henne detta beroende bittert; ett par tårar, klara perlor, trillade ned utför hennes glödande kinder, Rolf såg i dessa tårar ett ovädersägligt bevis på att hans kärlek var besvarad, och han kände sig öfvermåttan säll. Emellertid kom Nicolas tillbaka. Ett enda ögonkast var tillräckligt att låta honom förstå, hvad som försiggått under hans frånvaro. Han gick fram till Rolf och sade med ett uttryck af faderlig ömhet: