Dagens Nyheter – 27 februari 1866, sida 2

att få sofva utan något slags oro. Då Rolf blifvit ensam, stängde han dörren omsorgsfullt, lade sina pistoler på nattduksbordet, gick till sängs, släckte ljuset och insomnade nästan genast. Han hade en ljuf dröm. Det tycktes honom att det tarfliga rum, han bebodde, hastigt förbyttes till en leende lustpark. Midt uti denna låg, märkvärdigt nog, hans lilla kappsäck på en fotställning af hvit marmor. Plötsligt och likasom genom ett trollslag förvandlades den till en snäcka ur hvilken en klar vattenstråle sköt fram. Vattnet nedföll 1 sanden och bildade en rännil som snart vaxte till en bäck. Inom kort hade bäcken blifvit en fiod, som rullade sina vågor genom parken. Men det var icke vanliga vägor, utan vågor af guld; ty hvar och en af de droppar hvari den ur snäckan frambrytande vattensträlen vid nedfallandet delade sig, förbyttes till en louisdor i det ögonblick den blandade sig i floden. En melodisk stämma sjöng: Guldflodens najad skall straxt visa sig!... Ära vare henne!... Foglar, stämmen upp era herriigaste sånger! ... Blommor, spriden er ljufvaste vällukt!... Se der guldilodens najad. Denna steg upp ur vågorna; det var Esmeralda, skön som en gudinna och bärande en gudinnas drägt, d. v. s. ingen. Rolf uppgaf ett rop af häpnad. Den tjusande gudinnan åtföljdes af en gammal triton, som vid närmare påseende befauns hafva Nicolas Benoits blida anletsdrag. Så snart denne blef varse Rolf, kom han fram till honom och sade: Ni älskade min systerdotter, medan hon ännu var menniska; derföre får ni henne till maka nu sedan hon blifvit gudinna. Hon medför guldfloden i hemgift! Rolf följde Tritonen och vig