Dagens Nyheter – 27 februari 1866, sida 2

Stålbron öfver fallet vid Hufvuduväsön. I Wenersborgs tidning för den 23 dennes läses derom följande: Arbetet med denna hängbro har nu så långt frumskridit, att den andra broregeln lyckligen sistl. gårdag vid middagstiden på mindre än en timmes tid öfverfördes under åskådande af en mängd personer, såväl fruntinuner som herrar, hvilka uppstämde högt jubel, när regeln var väl öfverförd. Hängverket å den första regeln är redan påsatt, hvadan man har obehindrad kommunikation öfver dansamma. Arbetet ledes fortfarande af hr major Adelsköld, som genom detta lyckade företag skördat en bland sina största triumfer. Afven denna gång syntes fotografer sysselsatta med att afteckna det imposanta ögonblicket af en af industriens och mekanismens skönaste segrar. Sjön Wenerns många vattentillopp, hvilka bilda denna sjös ofantliga vattenmassa, hafva, om vi undantava det betydliga vattendrag, som går genom Önafors, endast ett aflopp, hufvudloppet Göta-elf. Detta stora vattenaflopp börjar med en ansenlig bredd, men sammantränges småningom mellan s. k. Skräcklans och Måsdrags uddar af tframskjutande klippväggar och uppnår vid Hufvudnäsöfallet sitt mest begränsade pass. Den våldswmma vattenmassans framträngande genom Hufvudnäsötratten höres genom sitt dån på ganska vidsträckt omkrets, och ur den hvitfradgade strömmen reser sig ett moln af uppstigande vattenskum. Att söka med farkost passera detta fall är detsamma som att söka en säker död. Det är häröfver, som det verksamma och djerfva menniskosnillet beslutit millioner resandes och godskollys öfverförande, öfver detta hvirtflande bråddjup, som det pilsnabbt framilande lokomotivet, förmedelst en endas — maskinistens — vilja skall lemna ett nytt bevis på sin lydnad för menniskoviljan. Vid inträdet på den förr föga besökta ön fästes blicken på de oerhörda arbeten, som här blifvit nedlagda, och de lyckligt ötverståndna hinder man haft att bekämpa. Här öppnar sig för ögat den genom klipporna sprängda jernvägslinien, och långt genom Rånnumsskogen synes tydligt dess riktning. Tatlan är imposant och förhöjes än mer af det dånande vattenfallets brus. Vintern i Dalarne, Från Venjan skrifves den 20 dennes: I mannaminne har här icke fallit så mycket snö som under dessa dagar. Gator och vävar ligga igenfyllda till flera alnars djup och alla kommunikationer äro stängda, alla körslor i skog och mark inställda. Kring husen bädda sig jättehöga dritvor, som hota att öfvertäcka fönstren och sänka allt både menniskor och bostäder i nattens mörker. Vid gudstjensten förliden söndag inträffade den sällsamma händelsen att församlingens pastor måste begagna skidor, för att komma till kyrkan, der man öfverraskades att se sådana istor mängd uppställda kring kyrkodörrarne äfvensom S trögor eller skarbågar, hvilka här användas rör både folk och hästar. Allt ligger här såsom i en dödsdvala och man ser blott då och då någon enslig vandrare konmma stigande öfver de djupa snöfälten, hållande sig uppe med staf och skidor. En bedrötlig tid är sålunda för handen. Barvinter rörut, ända till början af febr. och nu en vinter med snömassor såsom berg! Alt detta betecknar omisskänligen nödår, ty med bästa vilja kan icke folket uträtta och förtjena något, då det oupphörligen måste kämpa med de svåraste naturhinder. ee—————— tt