Dagens Nyheter – 27 februari 1866, sida 1

v fruktan för krigstider töras de icke heller vara belåtna och lyckliga under freden. I: Hos hvarje folk är det allid den ringa minoriteten af rika, hvilka kunna inrätta allt beqvämt åt sig, som icke heller omedelbart lider något af mili tärbördan. Men dessa millioner arbetare i städerna och på landet, hvilkas förmögenhet hufvudsakligen utgöres af deras personliga arbetskraft, känna bittert nog, att mången beqvämlighet, som de mäste förneka sig sjelfva, sina hustrur eller barn, är en afgift till underhåll af den stående hären; att all den tid, som de till skada för sin helsa måste arbeta utöfver det naturliga måttet för sina krafter, är ett dem af militärherraväldet pålagdt arbete, för att möjliggöra förslösandet af tid på den ständiga beväpningen. Derföre framträder allt skarpare hos de arbetande klasserna i ord och handling en allt större förbittring mot den under freden väpnade makten. Ofta misstager sig dock folkets vrede om sitt mål. I stället att missnöjet borde riktas mot sättet för härens uppsättande, riktas det i stället mot den oskyldiga och till krigstjenst tvungna hären. Komma blott både folken och härarne till klar insigt om, huru tungt det gemensamma oket trycker på dem båda, så befria de sig snart derifrån. Alla kaserner i Europa sammantagna göra icke så mycket som ett huudra enskilda boningshus öfverflödiga. Alla dessa millioner uniformer förskaffta icke folken en ändamålsenlig beklädnad. De 3 !2 millioner soldater sowm finnas skulle icke förtära mera födoämnen, om de sjelfva skulle förvärfva sitt kött och bröd, hvilket folket nu genom sitt arbete mäste förtjena åt dem. Om förslösandet af arbetskraft och tid på militärväsendet afskaffades, skulle produktionens tillvext visa sig i rymligare och sundare boningshus, i folkets ändamäålsenligare beklädnad och tillgång på kraftigare födoämnen, hvarpå det uu ofta får lida stor brist. Blott en del af denna tillväxt skulle åtgå till den årliga förbrukningen. En annan, och troligen den största delen skulle blifva öfver som ett kapital, hvarmed nationalförmögenheten blefve ökad. Den skulle således frambringa ny produktion och derigenom år från år öka folkets välstånd, i stigande progression. Hvilket välstånd skulle icke uppkomma, huru mycket nöd elände skulle icke försvinna, hvilken massa af andligt och sedligt förderf skulle icke upphöra, så fort den ständiga beväpningen afskaffades! Schweiz kan anföras som exempel. Dess välständ visar sig i folkets alla lefnadsförhållanden; i de rikliga och talrika bidragen till allmännyttiga ändamål af alla slag; 1 de mest ljusa och glada, rymliga och sunda bostäder på landet och i städerna; i en flitig och ändamålsenlig odling, som vinner goda skördar till och med af en otacksam jord; i tusentals större och mindre industriella anläggningar som till och med i Juras och Alpernas omilda dalar förskaffa folket en utkomst och förmögenhet, hvartill man aldrig under dylika förhållanden ser något motsvarande i kontinentens militärstater. Det större välståndet visar sig äfven deruti, att staten bidrager med långt större summor till folkundervisningen än någon annorstädes, äfvensom i ett proportionsvis ringa autal brott. Ett sådant välstånd i ett af naturen fattigt land vore icke tänkbart, om Schweiz århundraden eller blott ärtiouden igenom hade underhållit en kostsam stående här, — om det i samma förhållande som fastlandets öfriga makter hade användt sin produktiva kraft på improduktiva militära ändamål. Och blott eme