Dagens Nyheter – 27 februari 1866, sida 1

-— Dit en angelägenhet kallar mig. Jag tror, ) min käre Benoit, att ni blir nyfiken!.. — Ytterligare något kärleksäfventyr! — Kanhända. — Lilla toka!.. — Gamle grälmakare!. — Men hvad skall jag svara, om han vak: nar och frågar efter er? — Derpå har jag i sanning ej tänkt!... Ni kan säga, att jag gått upp på mitt rum. Det är ju naturligt och som sig bör! oo o— Jag tror, att den stackars gossen är allvarsamt kär i er. — Säg inte det! — Hvarför då? — Emedan det skulle göra mig ondt om honom. — Skämtar ni? — Ingalunda! I afton har jag käut mig riktigt varm om hjertat, och jag gör mig nästan samvete af, att jag blifvit er medbrottsling i denna afskyvärda komplott. Det är nedrigt att på ett sådant sätt plundra en fattig adelsman. Jag vet det. mer än väl, svarade herr Benoit. Men jag vet också att affären är lönande, och vi inläta oss ofta i sådana, som ej iubringa en styfver. — Den uuge mannen är förtjusande, mumlade Esmeralda med en melankolisk min och sänkte ögonen, hvilka, medan Benoit talade, hvilat på Rolf. Tag dig till vara, min sötunge, sade Benoit. — Men om jag skulle få det infallet att rädda chevalier Rolf Tremblaye ur era klor!. — Förlåt, min vän, ni glömmer en sak!