Dagens Nyheter – 27 februari 1866, sida 1

rade lockar vidrörde hans panua och hennes fina hand kom att hvila ett ögonblick på hans. En okänd och angenäm känsla genomlopp den unge mannens ådror, han spratt till, likasom om vällustens demon smekt honom med spetsen af sin vinge, Allt haus blod stockade sig omkring hjertat och med en oerhörd djerfhet, som alstr ats af maderan och champagnen, lutade han sig intill Esmeralda och slöt sin skälfvande arm omkring hennes smidiga lif, i det han sade med låg röst: — Jag älskar er!. Med ett förtjusande småleende svarade hon blygsamt, som om hon varit en skolflicka: — Min lycka ligger i min onkels hand; kan ni vinna hans bifall, behöfver ni ej befara afslag af mig: Detta svar stegrade Rolfs yrsel och han hviskade: — Engel! dig ger jag mitt namn, mitt lif, mitt kompanil... dig... dig... Han kunde endast framstamma några oartikulerade ljud; han stödde sina armbågar mot bordet och hans tunga hufvud sjönk ned. Vår hjelte hade druckit för mycket, och inom två minuter sof han. Medlemmarne af det värda sällskapet betraktade hvarandra i detta ögonblick med ett betydelsefullt smålöje. Majoren och grefven tömde sina glas, stego derefter upp och begåfvo sig till andra göromål, som väntade dem. Herr Benoit, Esmeralda och Rolf qvarstannade. Esmeralda gick fram till sin föregifne morbroder och sade sakta: — Jag lemnar er!.. — Hvarthän? frågade Benoit i samma ton.