Pauperismen, en nödvändig följd af den ständiga beväpningen. Hvad skulle man säga om en fabrikant eller egendomsherre, som kunde på nyttigt vis syssclsätta 1,000 arbetare, men som af fruktan för en tillfällig eldsvåda utvalde 200 af de kraftfullaste, för att låta dem använda sin tid blott på öfningar att släcka eldsvådor? Uppkomme verkligen en sådan, finge han väl i alla fall tillgripa alla de 1,000 för att hämma det rasande elementet. Men då 800 icke kunna förtjena lika mycket som 1,000 och likväl alla måste underhållas, så måste de förra beröfvas en del af sin redligt och mödosamt förtjenta arbetslön och denna del utdelas på de andra. Men likaså orätt sker det de 200. Ty äfven hvar och en af dem skulle ju med nyttigare sysselsättning hafva haft åtminstone en femtedel större förtjenst. Oundvikligen lida derföre både arbetsgifvaren och arbetarne en stor förlust, i motsats till förhållandet hos en förståndig hushållare, som aktar sig för att så förspilla tid och arbetskrafter. in sådan uppsätlig slösare skulle man anse för att icke hafva sundt förnuft och behandla såsom en dåre. Och likväl är hans hushållning nästan densamma som en stats med öfverdritvet stor stående här; skillnaden är blott att dess misshushällning skadar icke endast hundraden, utan millioner. Af fruktan för att ett kommande krig möjligen skall skada dem, tvingas folken att oupphörligt skada sig sjelfva; af