Dagens Nyheter – 24 februari 1866, sida 2

mård. I öfrigt har han med 2:ne sina lifliga och goda hundar, under sommartiden, då han jemte hustru träget vallat (getat) å skogarne i nämnde fjelltrakter till bete intagne fäkreatur fredat desse från rofdjur. Vid underrättelse derom att björn, som ofvan sagdt är, blifvit ringad, inställde sig jägmästaren Wallroth i början af sistlidne januari månad på stället, för att med sin erfarenhet i björnjagt, bidraga till björnens fällande. Då vid denna tid nästan ingen snö fanns på bygden., men temligen snö för spårning å omnämnde skogar, företogs, särdeles derföre att vid och efter den tid björnen ringats, snön dels var så ringa och dels bortsmäite, hvarigenom icke med säkerhet kunde påräknas att björnen fanns qvar inom ringen, genast genomsökning af densamma. Sökningen verkställdes, utom af jägmästaren och skogsuppsyningsmannen Christersson, äfven a: Anders Jonsson, hemmansegaren Sjödin i Aspnäs, gästgitvaren Ramström i Nässland, äfvensom från Hernösand ankompe handelsbokhållarne Isakssen och Norberg. Dessutom bidrogo öfrige hemmansegare i Aspnäs by m. fl., på ett berömvärdt sätt, till utförande af så väl detta första jagtförsök, som ock vid den sednast skedda jagten. Björnens läge och spår, till tecken att han uppsprungit, anträffades efter en half timmas sökande; och visade sig ar läget och spåren att björnen levat på brott och icke i ide, således mycket löst — så hade han t. ex. haft hufvudet ligsande på en låga eiler vindfälla — och att han var ovanligt stor. Nu var björnen funnen och hutvudändumålet med detta första försök var vunnet. Att på den ringa snön, som fanns, jaga en så stark och uthållig björn, hade säkert misslyckats, hvadan beslöts att icke oroa honom vidare, hvadan jägarne medelst en längre hvärf i sydlig rigtning, så godt som tvang björnen att återgå till sin första trakt, som också skedde, hvarest han andra dagen blef ånyo säkert inringad. — Jagten uppskjöts nu, tills mera snö fallit, och Anders Jonsson anmodades ytterligare att efterse hvärfningen. Tisdagen den 6 dennes företogs ånyo jagten under jägmästarens anförande; och behagade herr landshöfdingen och riddaren Weidenhlelm, äfvensom åtskilliga andra MHernösandsboer och jägare deltaga i densamma, dervid äfven tillstädeskommo de förut omnämnde personerna. Herr landshötdingen, jemte öfrige fremmande jägare, intogo en stillastående ställning utefter sydvestra sidan af ringen — vid och långt utsträckt på sidorna om den plats der björnen insått i hvärfven, och jäixmästaren Jemte öfrige deltagare i jagten begålvo sig på skidor till ringens motsatta sida, derifrån genomsökningen (drefvet) började. I anseende till den lösa snön samt dess myckenhet af träd och buskar, var sökningen särdeles mödosam, och som ringen var temligen stor, lyckades jagtsällskapet icke attigenfinna björnen å första dagen, ehuru det visade sig andra dagen af spår att han, äfven nu liggande löst och på brott,, varit uppe och luffat några iamnar, men gått tillbaka och lagt sis å samma plats. — Andra dagens jagt börjades ungefär under enahanda omständigheter och efter ett par timmars skidlöpning anträffades björnens färska spår, hvarefter samtlige inom hvärfven befintliga jägare satte af i vildaste fart öfver snöhöljda berg, stockar och stenar, samt igenom vågor al snö från träden. — Björnen, som hade fått temliven långt försprång, tog en sydlig kurs, hvarigenom han undsick de mera vestligt stående skyttarne. Större delen af de skidlöpande skyttarne togo äfven en vestlig riktning för att ginskjuta den sannolikast åt detta häll bugtande björnen. Men björnen vände mot öster, hvarigenom de jägare som iöpte (rande) efter honom och dem, som skulle ginskjuta honom, bletvo skiljda omkring en half mil. Björnen, som nu vändt mot öster, återgick, alldeles utanför Wegoms byn, till den trakt, der han första gången uppgick; och då nu de vestligt ut rännande hunno till detta sista spår, samt det redan var långt lidet på dagen, beslöts, att endast slå en ring omkring trakten och låta björnen, som nu var uttröttad och ovilkorligen måste läcsa six, ligga till morgondagen. Detta, eller att jörnen förblifva ostörd för den dagen. var så mycket nödvändigare, som det var på aftonen och den ti han gått in uti var sådan att han davwen derpå lätt tagits. Men innan ankomsten till a spåret af de öfrige jägarne, hade tvenne af sällskapet, nemligen hemmansegaren Sjödin i Wegom (Aspnäs) och lappyuaglingen Clemens Paulsson, öfver byn, på en ginväg begifvit sis af till björnens ytterligare förföljande, i stället för att, såsom sig bordt, endast ringa honom. Detta hude till följd, att björnen, som nu lagt sig, mycket lätt upphanns, hvarvid han rusade på lappynglingen och kastade honom öfverända och geuom förfärliga bett i hufvudet krossade en del af hufvudskålen, näsan och ena Ögat, samt frånslet hufvudsvål, pannskinn och kindben, så att desse köttoch skinndelar hängde ned på bröstet och dessutom fanns å plutsen hufvudsvälsbitar qvarliggande. Oaktadt denna rysliga medfart och blodförlusten, hade lappen nog styrka att ensam begifva sis hem; dock är det trolizt att han under massakrern förlorat sansen, men återrätt denna. Björnen rusade derefter mot Sjödin, kastade ätven honomöfverända och bet honom ganska illa i armen, händer och vid ena ögat, men denne räddade sig någorlunda genom att lägga skidstaf och bössa samt armarne öfver hufvudet och lisga : , . oh orörlig. Både lappen och Sjödin hade laddade kulgevär, men, den förstnämnde hade såsom mindre skjutvan, icke hunnit försöka skjuti och den sednares skott klickade till följe af snöväta. Efter de sårades hemkomst lemnades dem all möjlig skötsel och den svårt sårade lappen inforslades genast TA oo fer 1 va