Dagens Nyheter – 24 februari 1866, sida 2

En tät hop af nylikna personer samlade sig på gatan. Dessa voro alla sedan gammalt bosatta 1 qvarteret. -— Nicolas Benoit? sade en och såg undrande på den ofantliga skylten; känuer ni till det namnet, granne? — Nej, på min heder. — An ni dä? — Nej, inte heller jag. — Ah! Fins det ingen här, som känner Nicolas Benoit? — Ingen. — Hvad har han för slag att sälja? — Yllevaror ser ni ju det står på skylten. — Få vi regnväder är jag rädd för att det inte står der länge? — Det tror jag ock.... Måla med vattenfärg! — Och inredningen af boden tycks ej heller vara afsedd för någon längre tid. — Nej, den der Benoit måtte inte vara någon reel karl. Tro mig ni, grannar, inom ett halft är få vi höra talas om en bankrutt här i qvarteret, och denna bod blir igenslagen. — Jag vill nästan slå vad om att det kommer att gå så, understödde en annan. Sålunda språkade de goda borgarne vid Grenetat-gatan med anledning af herr Benoits skylt. Den person, som var föremål för alla frågor och anmärkningar, ledde sjelf arbetena, och ifall han hörde något af det som sades om honom, kan man vara säker på att han icke fästade sig dervid. Mot aftonen var allt färdigt. Då stannade tvenne kärror, lastade med tygpackor och balar utanför huset. Tvenne karlar åtföljde dessa och buro, som det tycktes,