Dagens Nyheter – 23 februari 1866, sida 3

hafva nemliger från början varit drängar, bejenter och dylikt. Det är icke vär afsigt ati säga detta såsom någon mot dem riktad före bråelse. Bort det! Det vore för dem vida kbederligare och mera aktningsbjudande om di fortfarande förblifvit i dessa värf. När nv dessa personer efter nägra års tjenst samlat et! litet kapital, så tänka de: hvad behöfver jag mera släpa och träget arbeta, jag vill ha ett makligt lif, och så bli de pantlinare. — Det iv således i första rummet lättjan, som förmår dem inträda på en sådan bana. Men ehuru rörelsen är lönande, så skulle de likväl icke i början slå sig ut på sitt egna lilla kapital. Af! hvem få de då hjelp? Jo af sådane kapitalister. som icke sky att ockra på sina medmenniskor, men ej hafva nog hård panna att sjelfva framträda. Desse bispringa pantlånarne med större eller mindre summor mot en ränta, varierande från 25 till 50 proc. Säasom stöd för detta påstående behöfva vi blott åberopa förhandlingarne i den sorglict ryktbare pantlänaren Palmqvists och hans vrkesbroder Östbergs konkurser. Pantlänarne äro sålunda i sjelfva verket incenting annat än den förnämare kapitalistens handtlangare eler verktyg, och det var bland annat med fästadt afseende på att om möjligt hämma detta ofog, som rikets sednast församlade ständer frigåfvo räntan, ehuru, som vi finna, åtgärden i detta afseende ländt till föga båtnad. Pantlånarne demoralisera samhället derigenom att de tillskapa tjufvar. Vore det ej så lätt att hos pantlånarne få belåna det stulna, så skulle tjufven betänka sig tvänne gånger innan han förgrepe sig på mnästans gods. Men nu kan han ögonblicket efter stöldens begående, och innan den bestulne hunnit anmäla saken för vederbörande polistjenstemän, härför skaffa sig penningar. Denna lätthet att afyttra det stulna godset bidrager i ej så ringa grad att mångfaldiga brotten och öfverfylla fängelserna, hvarigenom såväl staten som individen kommer att lida, den förre genom förökade bidrag till fångvårdens underhåll och den sednare genom moralisk och borgerlig död. Det här öfverklagade onda skulle väl kunna afhjelpas, om drätselnämnden toge saken om hand och, sedan det visat sig att allmänna pantlåneinrättningen å Riddarholmen är otillräcklig att betjena allmänheten, genom inrättande af 3:ne filial-koutor, ett på söder och två på norr gjorde det möjligt för arbetarne att vid förefallande behof få belåna sina effekter och ej tvinga honom att för en spottstyfver, snart sagdt, sälja dem till pantlånaren, ur hvars hand låntagaren får återköpa dem till fulla värdet.