Dagens Nyheter – 22 februari 1866, sida 2

framsattes, han fyllde glasen, vi klingade och drucko. Derpå sade jag. — Törs jag fråga, med hvem jag har äran tala. — Jag är chevalier Rolf af Tremblaye, genmälde den unge mannen. — Jag steg då genast upp från min stol och bugade mig ödmjukt och utropade: — Det är en stor heder för en stackars borgare, såsom jag, att få sitta och dricka i sällskap med en så förnäm man som herr chevaliern ... och jag ber herr chevaliern vara öfvertygad om uppriktigheten af min erkänsla. — dLåt oss icke tala om sådant nu, utan sätt er, min bäste herr Benoit. Jag lydde och vi tömde åter ett glas. — Förmodligen tycka ni, mine kära bundsförvandter, att jag onödigtvis förlänger min berättelse genom att alltför mycket uppehålla mig vid biomständigheter, men dessa sakna icke sin betydelse, de äro ouudgängliga, för att ni skola få ett klart begrepp om all den fintlighet och omtanka jag ådagalagt under bemödandet att tillvinna mig min nya bekantskaps sympatier och odelade förtroende. — Huru tycker ni om den här sherryn? frågade han. — Ah! den är ypperlig. — Tycker ni verkligen det? — Ja, på min ära. Finner ni då något att anmärka deremot, herr chevalier? — Ack! utbrast han, jag drack mycket bättre sherry på min fars slott. Härvid antog hans ansigte ett uttryck af saknad. Var det slottet, vinet eller fadren han