Dagens Nyheter – 19 februari 1866, sida 2

verlden,, den svenska? Om nationen är så för derfvad af den press, som redan finnes, att den ej förmår undandråga sig dess välde och vända sig till regeringens organ, så lärer ej den fria utdelningen kunna lösa förtrollningen och de 45,000 rdr äro då utan nytta förspillda. Nyttan för regeringen att ega en organ för att förklara sina åtgärder, ville talaren ej neka. Men funnes detta behof nu? Öfverallt finnas tidningar och alla spela de på den välbekanta liberala tonarten från Ystad till Haparanda, alla äro de regeringens organer. Landets beskattning för de liberala idterna är således redan stor nog genom de enskildes prenumerationsmedel, och staten behöfver ej ytterligare dermed belastas. Eller skulle regeringen börja frukta konseqvenserna at den envåldsmakt den sjelf ammat och inse vådan af den enväldiga pressens inflytande samt finna nödigt att sjelf ingripa? Månne det kan sägas om regeringen som om Aristofanes, att han såg folkledarne slitas om folkets ynnest och en af dem slutligen herrska enväldigt? Är meningen att Posttidningen skall bli en smula konservativ, då behöfs understöd, men borde då ej gifvas från den sida, hvarifrån man nu påräknar bifall. Visan om det allom bjudande och rådande folket och dess ofelbara domar är väl ljuflig, och menigheten kan väl vaggas till slummer, men den kan möjligen också väckas, t. ex. vid valen till kamrar. Det torde då snart nog bekräftas, hvad den nya riksdagsordningens motståndare befarade, att pressen skall beherrska valen; men allt pressvälde är ett dåligt regemente antingen det utgår från regeringens eller från andra tidningsbyråer. Talaren afslog således allt understöd, ty om tidningen skall vara liberal, så är anslaget öfverflödigt; skall den vara konservativ, så förlorar den snart sitt inflytande och penningarne äro Dbortkastade. Afven d:r Sandberg och kyrkoherden Wennerström talade emot propositionen. Dr Almqvist beklagade den förste talarens bittra utfall, och anmärkte att det icke varit riktadt mot utsiften, då ståndet ej gjort sig kändt för allt för stor sparsamhet, utan att det endast uttryckte en illa dold harm öfver hvad under denna riksdag blifvit beslutadt. Talaren påpekade föröfrigt, att, om det är sannt att vårt land har den sämsta press i verlden, det väl icke vore underligt om den bästa ministören ville ha en egen organ att leda opinionen på ett förståndigt och sansadt sätt; yrkade föröfrigt bifall. Professor Ribbing erkände fördelen af attforntidens fysiska strider mellan olika meningar och intressen blifvit flyttade in på diskussioneng område, samt i följd deraf ansåg pressens tillvaro nödig i hvarje konstitutionelt samhälle. Om regeringen efter nya riksdagsordningens antagande förklarar sig behöfva denna form, detta vapen för uttalande af sina åsigter, så borde förslaget derom understödjas, om ej rent finansiella hinder möta. Talaren gillade ej den nya riksdagsordningen, men ansåg, efter dess antagande, bland alla pligter den främst att ge regeringen alla medel, hvarigenom den kan bli stark. Och då dessutom ej kan nekas att, hur nödig pressen än må vara, mycket Ogräs inom den uppvuxit både i politiskt och andra afseenden, så ville talaren såväl ur rent politisk synpunkt som i den allmänna bildningens intresse understödja propositionen. För samma åsigt talade doktor Säve, domprosten Björling och prosten Ljunggren. Doktor Lindgren insåg regeringens behof afen egen organ, helst han sjelf flera gånger bidragit till insamlingar för sådant ändamål, ehuru dessa aldrig förmått uthärda konkurrensen med andra tidningar, men beklagar att regeringen nu vill nedstiga i tidningsredaktörernas led. Då för öfrigt nu nästan alla tidningar och främst Aftonbladet, äro ministeriella, så vore ingenting orimligt att regeringen föresloge nämnde blad ett ackord att mot lämplig ersättning .öka dess upplaga; derigenom skulle vinnas samma ändamål, utgiften bli mindre och regeringen ej behöfva nedstiga till tidningsredaktörernas leder. Doktor Sandberg instämde med professor Ribbing, men ansåg saken obehöflig, så länge regeringens åtgärder hyllas af de stora tidningarne, som redan ega ett fruktansvärdt inflytande. Göra de det ej, så blir gåfvan föraktad och oläst. Detskall då heta att den ej talar sannt, att den har munlås och är salarierad. Afven kyrkoherden Otterström talade för bifall, men fann smärtsamt att höra uppspelas samma tonart som förra riksdagen, att höra den bli allt skarpare och 8e hvarje tillfälle begagnas att utgjuta sin galla öfver riksdagsordningen och franska traktaten. Tal. beklagade att ståndet skall afträda från representationen med ett sådant minne, som det bereder sig genom att ständigt uppträda mot regeringen och allt hvad derifrån kommer. I boryarständet finnas också de som tro att det skulle göra de liberala tidningarne någon skada om Posttidningen komme att delas ut gratis (på de skattdragandes bekostnad). Denna tro gaf sig luft hos åtskilliga talare. Hr ffenschen önskade ett ännu större anslag för att tidningen i föreslaget syfte skulle få än större spridning samt dess pris för allmänheten kunna sänkas till 10 rdr. Hr Ridderstad frame ställde såsom kontraproposition till K. M:ts förslag följande: Att alla sådana stämningar, kallelser och underrättelser af hvarjehanda slag, som