Dagens Nyheter – 19 februari 1866, sida 2

siste markisens jordiska qvarlefvor gräfts, kunde man dock ej misstaga sig om detta; ty platsen angafs tillräckligt af den nyss omrörda mullen. Rolf närmade sig denna graf. Han ville säga ett sista farväl åt den, som under så många år varit hans vän och far. Han böjde knä. Rolf var icke religiös; han kunde knappt sägas tro på den gudomliga uppenbarelsen. Men vi fråga: bvem skulle i det ögonblick då han står på den kalla mullen, som skiljer honom från en älskad och vördad medmenniska, våga förneka eller ens tvifla på själens odödlighet och Guds allmakt? Ett sådant tvifvel vid ett sådant tillfälle vore ju en förolämpning mot hela menskligheten; och huru, autaga att den ädla och med själens skatter rikt begåfvade varelse, som man begråter, i ett nu blifvit förvandlad till idel stoft och aska? Nej, vid den graf, som nyss slutit i sin famn en trofast och värderad vän, afsvär den mest förhärdade materialist för en stund sin olyekliga tro och finner förnedrande hvad han eljest försvarar såsom förnuftigt. Denna känsla erfor också Rolf och hängaf sig deråt. Brinnande böner gingo öfver hans läppar och ymniga tårar runno ur hans ögon. Derpå tyckte han att Reginalds ande, frammanad genom bönen, lyssnade til! hans ord; han började tala högt. Han berättade huru han nyss blifvit förjagad ur det slott, som Röginald beslutit ge honom i arf; han bad honom vaka öfver hans lif, som numera var ändamålsoch hopplöst, och anförtrodde sin framtid i hans händer. Sedan gjorde han en kraftig ansträngning, för att bli herre öfver sin starka själsrörelse och reste sig upp utropande: — Adjö! Adjö, min far! (Forts.)