Dagens Nyheter – 17 februari 1866, sida 2

tillgifvenhet ni visat mig, för det öfverseende ni skänkt mig! Tack ändtligen för denna storartade fest och för den rika gåfva, som hbeledsagat den! Måtte ur det dunkel, der det blir den gamla sångarens lott att hamna, mina välönskningar och min tacksamhet hinna eder alla, alla! Och nu till slut, tillåten mig att genom några strofer på det språk, som jag en gång kunde kalla mitt, få bekräfta denna min tacksamhet! Jag kom ur gömda dalar, Der bäcken har sin gång, Jag kom ur gröna salar, Der fågeln lärt sin sång; Den sången fick jag höra Och jag tog efter, jag, — Och aldrig ur mitt öra Den gått till denna dag. Jag den musiken redan Som liten pilt förstod, Det blef min skola sedan, Min fattiga metod: Jag kunde icke tystna, Jag sjöng och sjöng igen, Och att man ville lyssna Gör att jag sjunger än. Hur ville jag ej sjunga I dag med trastens röst! Men sviker än min tunga, Lägg handen på mitt bröst Ock känn, om tonen fattas Min tacksamhet en gång, Att hjertat, som ej mattas, Slår takten till min sång!