Dagens Nyheter – 16 februari 1866, sida 3

blifvit oåterkalleligen påtryckt löjlighetens stämpel, då först är tiden imne att öppet uttala det ord som ännu aldrig under dylika omständig: heter förfelat sin verkan i Frankrike. Men icke ens under sådana förhållanden plägar i allmänhet slutkatastrofen inträffa, och vi tro derför ej heller att den nu är så nära. Snarare tränger sig den frågan fram, hvad som vidare skall inträffa; ty något nytt skall och måste utfunderas. Overksamhet efter ett sådant nederlag är detsamma som säker undergång. Måhända inbillar sig någon entusiast, att tiden uu är inne att sätta kronan på verket, hvarom flera gånger varit tal; men efter en sådan stöt drifver frihetens egen vigt den ståtliga bygguadens grundmurar 1 sär. De som njuta frukterna af det lyckligt öfverståndna äfventyret se väl handen som skrifver sitt Mence Tekel på väggen, men de darra ännu mera för friheten än för ett nytt äfventyr. Man förtröstar väl icke längre på lyckan, men är ändå långt säkrare att störtas om friheten lyfter på slöjan och drar handtlangarnes moraliska förtjenster fram i ljuset. Under sådant trångmål är ett äfventyr ännu alltid rådligare än en tid al moralisk ansvarighet. Men ett äfventyr der förtröstan till lyckan är så starkt rubbad, blir ingenting annat än en nödtvungen utväg, som man tillgriper med vissheten om en afgrund under fötterna, och då först inbryter den verkliga slutkatastrofen. Derför tro vi och många med oss att timman börjar slå i och med det oundvikliga återtåget från Mexiko. Men verldsurets pendel är läng och hvarje dess svängning medtar en rundlig tid. Stunden är kommen, men den går ej så hastigt förbi. Det stora moraliska nederlaset i det stora äfventyret är som en spikilikkistan, men vi tro att grafven ej kommer att öppnas förr än vid nästa projekt till ett traiskt äfventyr, som man måste tillgripa såsom räddning ur den löjliga ställning man iråkat.