Dagens Nyheter – 16 februari 1866, sida 2

Herman Bjurstens helsning till Olof Strandberg den 15 febr. 1866. Ett halft århundrade! År det väl möjligt? Men, spänstig än och rak, din gång du styr. Ett kärnfriskt träd står fast, ty det är böjligt Och reser sig på nytt, då stormen gnyr; Och tidens stormar skola länge ryta Ännu, förrn de förmå den stammen bryta. I dag slogs alltså ut din lefnads flagga. Din Fåce kom ej med Paktols gyllne svall Och staplade ej guld omkring din vagga, Men lade dock uti ditt bröst — metall. Frikostig var hon, ty du fick en grufva, , Och FÅeen — det var sångmön sjelf, den ljufva. Ditt arf var rikt, det fann du snart, och tänkte, Som mången annan arfving: låt det gå! Och ur din grufva kungligt ut du skänkte Och slösade måhända då och då. Men verlden, som fick njnta mest af skatten, Dig firade om dagen och om natten. Och hvar du gick, du sångens perlor strödde, Och mången fäste dem i minnets krans. Och guld du fick och drufvor sen, som glödde, Och lifvet gick på rosor, som en dans. Men mot dig log i qvällens frid en tärna, Din första kärlek och din ungdoms stjerna. Nåväl, du varit lycklig du, som ingen! Ack! ej åt mången sådan vår bestås. Men lyckliga du gjort också, i ringen Af syskon städs den sköna kedens lås, Som sammanhöll dess länkar. Och du känner I dag, som förr, att du också har vänner. Ditt hjertas vänner, men din lyras äfven! I minnet klingar ännu mången gång, Så frisk, så ljuf, som vindens sus i säfven Omkring din sommar-ö, din sköna sång. En lista, lika lång, som Leporello, På vunna segrar, har vår Masaniello. Ett fjerndels sekel — kanske att jag borde Ha kommit med den reflexionen strax — Förflutit har i dag, sen verlden sporde, Att scenen fått en furste till, sen Max Frikulor skickat kring uti salongen Och träffat bland dess hvita dufvor — mången.