Dagens Nyheter – 16 februari 1866, sida 2

Festen för Olof Strandberg. Omkring 200 personer hade i går samlat sig å stora börssalen för att vid en festlig middag uttrycka sin tacksamhet på Olof Strandbergs femtionde årsdag för de njutningar han under 25 år med sin stämma beredt dem från kungl. teaterns scen. Det var män af konsten, af litteraturen, af börsen, af embetsverken, af den mindre handeln — nästan af alla klasser — som med lika intresse egnade sin hyllning åt en sångare utan like. Baron IKmut Bonde — en af den kungl. teaterns lyckligaste styresmän och chef för densamma medan hr Strandberg stod på höjden af sin konstnärsbana — föreslog skålen för den firade gästen i ordalag som lifligt senterades, och en annan af den kungl. teaterns direktörer, krigsrådet Forssberg, omtalade hr Strandbergs konstnärsbiografi. Lektor Herman Bjursten reciterade ett af honom författadt poem till gästens ära, och en af dennes kamrater vid den dramatiska scenen, hr Hedin, föredrog med mycken komisk verve några lyckligt skämtsamma verser. Hr Strandbergs svar på den honom egnade skålen var fullt af en ödmjukhet, som anstår den födde konstnären. Då han vid dess slut sjöng en vers med denna stämma, detta föredrag, som så många gånger tjusat, tårades månget öga, och intet sinne blef orördt vid minnet af de njutningar denna stämma skänkt. Till minne af denna dag öfverlemnades åt hr Strandberg en dyrbar silfverpresent.