Dagens Nyheter – 13 februari 1866, sida 2

fram till en vidsträckt skogsslätt. Vid ändan af denna var en tvärbrant hålväg, på djupet at hvilken en strid forss framströmmade bland klippblock. Hästen styrde sin kosa åt detta håll; inom tre minuter skulle han vara framme vid afgrundens rand. Om markisen icke dessförinnan lyckades få händer med honom, var döden oundvildig. Herr Tremblaye fruktade visserligen icke för att dö; men hau skulle, enligt sin tanke, ha gjort sig skyldig till sjelfmord, om han icke på allt sätt sökt rädda sitt lif; Han drog tyglarne hårdt åt sig och högg sporren i hästens högra sida för att dymedelst få honom att ändra kosa; men förgäfves. Hästen fortfor envist att rusa framåt i samma riktning. Men den ena tygeln brast: herr Tremblaye ansåg sid förlorad. Att hoppa ned af hästen var icke möjligt. Den tidens sadlar, de så kallade fransyska voro så inrättade att ryttaren, placerad mellan tvenne stora, väl stoppade upphöjniugar icke utan svårighet kunde kasta sig ur desamma. Herr Tremblaye anbefallde sin själ i Guds hand. Han framdrog ur barmen en liten medaljong, som inneslöt flera olika slags hår: det var hans makas och hans tre barns. Han tryckte den häftigt till sina läppar och hviskade sakta: — Jag skall återse er inom kort!... Derefter afvaktade han med slutna ögon den annalkande döden. Då hästen med sin ryttare i vild fart ilade öfver skogsslätten, framskymtade bakom några små buskar på ett par stegs afstånd från den nyss omtalade hålvägen ett ljuslockigt hufvud. Det tillhörde ett barn, som tycktes vara omkring åtta år. (Forts.)