Dagens Nyheter – 13 februari 1866, sida 2

härjadt af tiden och sorgen. Han red er storvext och starkt byggd hast af normandisk race. Hans högra hand hvilade på en bössa, som var fästad vid sadelbommen. Hästen gick steg för steg, och den tankspridde ryttaren lät tyglarne hänga lösa. Ljudet af hundarnes skall och jagthornen förlorade sig i fjerran. — Plötsligt förmärktes ett häftigt brakande i skogen och ett jättelikt vildsvin kom rusande mot markisen, hvilkens hist började darra i alla leder. Men herr Tremblaye var en alltför varm Jägare för att låta bringa sig ur koncepterna. Han fattade sin studsare med stadig hand, förde den mot axeln, sigtade och sköt at, alltsammans på mindre än en sekund. Men skottet träffade icke djuret i hufvudet eller halsen, i hvilken händelse det genast skulle ha nedfallit dödt, utan i ryggen, hvaraf följden blef att dess raseri fördubblades. I ett enda språng var det framme bredvid den uppskrämda hästen och högg sina betar i dennes bringa. Det stackars kreaturet stegrade sig och uppgaf en gnäggning. Herr Tremblaye ville sitta af och ge vildsvinet ett hugg på rätta stället med sin jagtknif; men detta var omöjligt emedan hästen hastigt gjorde ett språng åt sidan och störtade in på en smal gångstig, som slingrade sig geönom skogen. Markisen lät honom springa dit han sjelf ville, fullkomligt öfvertygad att han när som helst kunde få den väl inridna gångaren att vända om. Men häruti bedrog han sig. Hästen rusade ursinnigt framåt, likasom hade han känt vilddjurets flåsande andedrägt bränna sin länd. Han saktade icke farten, och efter förloppet af en qvart, hvarunder han tillryggalagt en rymd af icke mindre än två franska mil, kom han