Dagens Nyheter – 13 februari 1866, sida 1

boning. Markisen klädde sig i svart och beslöt att framdeles ständigt bära en sådan drägt. Han drog sig för alltid från hofvet och verldshvimlet. Haus rygg kröktes, hans här gränade pch djupa I föror uppkommo på hans annas allt blef lika djupt och smärtsamt. Så förflöto tjugu är, Reginald tillät sig blott en skingriug i sin sorg, blott ett nöje, det att jaga. Dock hände det icke sällan att hau blet efter, medan hans jagtbetjening och hundar fördjupade sig längt in i skogen; han stannade då sorgsen och tankfull på någon öppen plats och grät bittra tårar, under det hans häst betar de det frodiza gräset. Reginald väntade på och längtade efter döden; men den nyckfulla döden dröjde att iufinna sig, just derföre att han visste sig vara efterlängtad. På några hundra stegs afstånd från hufvudporten till slottet Tremblay es park sågs vid brädden af en liten fiskdam en koja af det obetydligaste slag. Den var uppförd af timmer och lera, hade en mycket låg ingång och endast tre eller fyra fönster, hvilkas rutor voro ytterst små och infattade i blyramar. Då man utifrån såg denna koja, skulle man ha trott den vara ett öde ruckel. Stora sprickor syntes öfverallt i de bräckliga väggaruae, som tycktes kunna omstörtas af den minsta vindstöt. Mossa och åtskilliga parasitvexter frodades på dess balfruttna halmtak. Bakom det lilla buset låg en illa vår dåd trädgårdstäppa, omgifven af hagtorns buskar i Det inre af denna stuga motsvarade fullkom: ligt det yttre. Den innehöll blott ett ends rum, och detta tjenade till boning för tre men