Dagens Nyheter – 8 februari 1866, sida 1

folk, föreslog hr biskopen, att införseltullarne i variffen B. skulle få gälla för den tid, som rikets nu församlade ständer egde grundlagsenlig rätt att bestämma, men att man cj måtte olagligt binda en kommande riksdag. — Doktor Lindyren mstämde i ofvanstående och ville ej genom ett afslag inför utlandet förödmjuka — mindre regeringeus ledamöter, än — koutgen, sant visade att 60 -8 2 ingsformen ingalunda genom sitt bristande förbud berättigade reveringen till dylik tullned ättning, och att likaledes några euskilda affärsmäns fördelar al traktaten icke uppvägde förlusterna på deusamma för vära näringar och finanser, hvaruti ätven doktor Björkman Amstimde. — Prosten Pant ansåg att regeringen öfverträdt sin fullmakt — ett förhållande, hvarför konuugens rådgifvare borde ansvara — men såg sig, just i följd häraf, genom omständigheterna nödgad instämma med bevillningsutskottet. — Prosten Westin ansåg frågan vigtigare än representationsfrågan. Det gällde ej nu blott en röstberättigad aristokratisk minoritet, utan folket i dess helhet, således även qgqvinnor och barn. Talaren klandrade det närvarande tinanssystemet, läran om onaturliga näringar och vullkomitens utlåtande, elterande Agardhs ord, att svenska underhandlare alltid läta lura sig, samt visade att man dessutom vid traktaternas afslutande gått längre än sjelfva komiten. Talaren uppträdde likaledes med värme för näriugarues och arbetsklassens rätt samt fann tullnedsättningen vara ett ingrepp i svenska folkets beskattningsrätt och att traktaterna derför icke borde bifallas. — Doktor Ternström vore ingen ultra-frihandlare, men man hade vatt för långt att kunna gå tillbaka: traktaterna vore ratificerade och af norska storthinget godkända. Af politiska orsaker ville derför doktorn att traktaterna utan vidare ordande godkändes. — Kyrkoherden Englund höll ett längre anförande, bestridande frihandelsteorierna och visande deras sorgliga följder, samt ville icke binda händerna på en kommande riksdag. I den förhoppuiug, att rikets ständer ännu egde sin frihet, skulle han rösta nej till traktaternas antagande, hvari prosten Bergvall instämde. — Doktor PRunsten höll ett mycket längt föredrag och slutade med en förklaring, att han för sin del skulle fullständigt afslå traktaterna. — Prosten Lundberg talade deremot för traktaterras antagande, atminstone så längt regeringsformen medgaf. — Doktor Thyselius ansåg sig kunna instämma med dem, som önskat totalt afsl: ag, men nöjde sig med att biträda biskop Annerstedts och doktor Lindgrens förslag. Doktor Nordlund fann, att regeringen handlat inkonstitutionelt, och fruktade för många niringars undergång; men instämde med biskop Annerstedts förmedlande förslag, som bäst hänvisade till grundlageus egna ord. — Kyrkoherden Otterström uppträdde för traktaternas obetingade antagande, detta mot så väl ståndet i allmänhet, talande om aden bekante Braskens tillägg, som i synnerhet mot ständets vice-talman, som kyrkoherden ansäg hafva gent emot regeriugen fört ett icke tillbörligt och anständigt språk. — Doktor Säve gillade ej regeringens förfarande, men skulle rösta för traktaternas antagande. — Prosten Palmlund fann ej tulluedsättningarne grundlagsvidriga och önskade bifall till utskottets förslag, med utelemnande af det deri uttalade ogillandet. Borgarståndet. Förmiddagsplenum. V. talmannen Muren yrkade att ståndet i enlighet med talarens till utskottets betänkande