Dagens Nyheter – 8 februari 1866, sida 1

än på Malta. Jag tillstår uppriktigt, att jag med en viss tillfredsställelse hörde min fiende öfverallt vara så der afskydd. Jag tyckte mig vara mindre brottslig, derföre att den, hvilkens sista bön jag afslagit, var hatad af alla menniskor. Jag mäste dock uppfylla det för min syndaförlätelse föreskrifna vilkor och beslöt göra det följande dagen, som var en torsdag, för att icke nödgas vara på slottet Tete-Foulques en fredag. XXYXV. Skogen. Samma afton lät jag kalla upp värden på mitt rum, för att af honom erhålla nödiga upplysningar. — Huru långt, frågade jag honom, är det härifrån till Tete-Foulques? Han betraktade mig helt hipen och utropade: — Amnar då ers nåd bege sig till slottet? — Ja, genmälde jag. — Ers nåd vet kanhända icke att slottet är obebodt, och att dess siste egare herr Foulques de Foulquerre nyligen dött på ön Malta? .. — Jag vet allt detta och ber er endast besvara mina frågor. — Det var en annan sak, mumlade värden. Och han tillade med hög röst: — Det är åtta mil härifrån till Tete-Foulques. — Aro vägarne goda?