Dagens Nyheter – 8 februari 1866, sida 1

— Nej, ers nåd, de äro i allmänhet knappt farbara; och efter det herrans väder vi nu en tid haft, gissar jag, de äro förvandlade till riktiga bäckar och moras, Att färdas i vagn på dem, anser jag vara alldeles omöjligt; tacka Gud, det går för sig till häst... — Kan ni skaffa mig en vägvisare? — Nog får jag den som följer er halfvägs, men inte längre. — Hvarför det? — Ungefär fyra mil från staden ligger den s. k. döde mannens grotta, och i skogen bortom denna lära ohyggliga saker tilldraga sig, så att ni hvarken för silfver eller guld kan förmå cen menniska här i trakten att vara er följaktig: längre än dit. — Hvad har man att berätta om denna skog? — Ah! en hel mängd rysligheter . .. — Förklara er närmare! . — Man talar om hexerier och förtroltningar, förfärliga syner, onda andar, som irra omkring och leda de resande till osynliga afgrunder, hvari dessa stupa ned och bryta halses af sig. — Tror ni då att allt detta är sannt? — Jag vet ingenting, men det är en allmin sägen, att så är förhållandet; också råder bland traktens befolkning en så stor förskräcekelse, att ingen törs undersöka, om det är san nt eller ej. — Nåväl, laga att jag får en vägvisare, somr följer mig till den döde mannens Yyrotta, det var ju så ni kallade stället? .. Jag fortsätter vik sedan färden ensam. — Ämnar ers nåd bege sig utaf i morgon?