Dagens Nyheter – 5 februari 1866, sida 2

2ealer. De Nygifta, komedi i 2 akter, af Björnstjerne Björnson. Ofversatt af F. Hedberg. I Sverge halva vi först nu från scenen fått göra bekantskap med den norske skalden, som länge tjusat oss genom sina i berättelsoform gifna skilriugar ur Norges folklif. Det är dock icke första gången han uppträder som dramatisk författare, men man har i allmänhet hyst den tanken, att hans dramatiska arbeten, oaktadt sina stora skönheter, varit mindre lämpliga för scenen. Med komedien De Nygifta har också författaren gjort ett stort steg framåt, hvad det rent dramatiska beträffar, ty i skapandet af karakterer, och i framdragandet af menniskohjertats innersta hemligheter, har han för längesedan visat sig mästare. Det är konflikten mellan barnakärleken och kärleken till maken, som författaren i sin komedi skildrar med gripande sanning; det är betydelsen af budordet du skall öfvergifva fader och moder och blifva när din man, som han förklarar. En gammal rik amtman och hans hustru ega ett enda barn, en dotter, och hon är dem ännu kärare derför att hennes fyra syskon af döden blifvit tagna från det gamla paret. En ung man, med ett ädelt och godt hjerta, förälskar sig 1 den oskuldsfulla Laura (dottern) och de gamla lemna sitt barn i hans händer, tv de hoppas, att nu tillsammans med sina tvenne barn få lefva sin återstående tid. Men Axel (den unge mannen) inser redan efter tvenne dagars äktenskap, att olycka står för dörren om Laura längre får stanna i föräldrarnes närhet, ty barnakärleken tar alltid ut sin rätt före kärleken till mannen, och svärföräldrarne stå som en skiljemur mellan honom och hans hustru, oaktadt de båda gamla af hjertat älska sin måg och vilja hans väl. Då vaknar ett beslut hos Axel att, kosta hvad det vill, begagna sig af sin rätt som make, och rycka Laura från föräldrarna, för att derigenom uppnå det mål han tänkt sig, att de två böra vara ett. Föräldrarnas förebråelser och Lauras förklaring att hon heldre stannar hos sina föräldrar än följer sin man stranda mot Axels fasta vilja; amtmannen förklarar för sin dotter att hon måste följa Guds lag, som bjuder henne att följa den, i deras tycke, grymme och hårdhjertade mannen. Laura reser med sin man till hufvudstaden, åtföljd af en väninna, som af ädla, men hemlighetsfulla, motiver kallas att vara de nygiftas skyddsande; och en vän behöfva de väl, ty då Axel sönderslet bandet mellan Laura och hennes föräldrar vände sig hennes hjerta med barnslig afsky från honom, och hemmet blir en dyster öken, oaktadt Axel med ospard kärlek och ånger söker sin makas förlåtelse. Författarens djupa kännedom af menniskohjertat visar sig nu, då han låter de nygiftas vacklande lycka räddas af svartsjukan; och vid genomförandet af denna räddning utvecklas väninnans karakter på ett sätt, som gör att åskådarens intresse tages i anspråk för henne lika mycket som för de nygifta och uppflyttar henne från en biperson till en af taflans hufvudfigurer. Med beundran ser man den lätthet, hvarmed författaren i några enkla situationer och med få ord ger oss en spegelbild af det mest omfattande inre. Försoningsscenen är fint uttänkt och kan med rätta sägas utgöra en af glanspunkterna i det älskliga stycket. Utförandet af de ypperliga karaktererna förtjenar allt beröm, och de spelande tycktes väl ha uppfattat de tillfällen till spel som författaren har nedlagt nästan i hvarje replik. Det gamla paret spelas af hr N. Almlöf och fru Ahulöf, på ett sätt som förtjenar publikens fulla erkännande. Fru Kinmansson, som Laura, intresserar lifligt genom sin stora förmåga att återgifva, först den naiva barusligheten, och sedan den vaknande kärleken hos den så småningom utbildade qvinnan. Fru Hvasser, som Mathilda, har i sin roll tillfälle att utveckla de rika resurser hon eger i och för framställningen af sådana karakterer, som den uppoffrande väninnans, och redan vid hennes första entree, innan man hört ett upplysavde ord af henne; tycker man sig se den boja hennes uppoffrande kärlek lagt på hennes hjerta. Hr Ehnlunds framställning af Axel var väl uppfattad och i många scener konstnärligt förutd, men en anmärkning