Dagens Nyheter – 5 februari 1866, sida 2

— Nåväl! det står illa till... Skall jag vä erkänna för er, hvad jag måste blygas öfver in för mig sjelf? .. Ser ni, jag är rädd... — Rädd! ni! ropade Rolf. — Ja, jag .... och det är icke de lefvande jag fruktar, må ni tro, herr Tremblaye... — Hvilka då? frågade chevaliern, som icke visste, om don Raymond talade allvarsamt eller ej. — De döda... Jag är rädd för de döda! ... Det var icke mer än en förut och nu ir det två! genmälde kommendören med dyster stämma. . — Hvad menar ni? Jag förstår er icke. — Jag har svurit, och... jag har brutit min ed! Jag har duellerat på en fredag! Det blod Jag utgjutit, ropar på hämnd! Medan kommendören talade sålunda, tycktes hans kropp genombäfvas af feberrysningar. — Jag vågar icke fråga er, sade Rolf, ty jag minnes att ni, vid ett föregående tillfälle lemnat mina spörjsmål öfver detta ämne obesvarade . .. Emellertid vill jag försäkra er, att min tillgifvenhet för er är ofantligt stor, och jag behöfver väl icke säga er att man vinner betydlig lättnad, genom att åt en vän anförtro hemligheter, som äro tunga att bära för en sjelf. Kommendören strök sig öfver pannan med handen, hans läppar öppnades till hälften, men intet ljud trängde deröfver. Han var tydligen ytterst obeslutsam. — Ni har rätt, sade h vill jag för er blotta mi. ta allt. — Tala! utropade chevaliern, hvilkens nyfikenhet var synnerligen spänd.