Dagens Nyheter – 5 februari 1866, sida 2

I Don Raymond tog upp sitt ur och såg derpå. — Strast elfva, sade han; jag vet icke, om jag hinner. Nå ja, det gör då ingenting, jag kan väl börja. För mig till era rum, herr Tremblaye. — Kom! svarade Rolf. De båda herrarne lemnade värdshuset Kung Salomo: ty chevaliern ville icke låta någon främmande person få reda på den lönngång, som förenade hans våning med ett af rummen i värdshuset. De gingo in i det bredvidliggande husets port och passerade gården. Rolf införde sin gäst genom den hemliga dörr, som var anbragt å väggen i matsalen. En alabasterlampa, som hängde i taket, upplyste den österländska salongen. Det var nemligen till detta rum, som chevaliern ledde don Raymond. — Innan jag börjar min berättelse, sade den sednare, har jag en bön att framställa till er. Ni skall ju icke vägra att uppfylla den, eller huru? — Jag lofvar er det, sade Rolf. — Nåväl, fortfor don Raymond, ifall ni om en timma ser mig plötsligt falla till era fötter, likasom träffad af åskan, skall ni inte bli förskräckt, utan lägga mig på denhär soffa, böja knä och läsa de sju botpsalmerna öfver mig, ni kan väl dem utantill? — Nej, svarade Rolf. Kommendören framtog ur sin ficka en liten bok, inbunden i svart band och försedd med spännen af silfver. Han räckte denna åt Rolf. — Ni finner de ifrågavarande psalmerna i denna vok, som jag alltid bär på mig, sade han Glöm icke ert löfte. (Forts.)