Dagens Nyheter – 2 februari 1866, sida 1

förvexling, så att Skåne inflöt i stället för Södermanland. Atminstone finnes inom sistnämnda provins ett bäde till antal och makt stort parti, som betraktar utgången såsom en stor olycka för... ja, landet skulle det väl vara, men..., nå ja, inga anspelningar! Emedlertid, Södermanland är en provins för sig i afseende på herre-välde och bond-slafveri, en liten stat i staten, der hvarje odalman... nej, nu skrifver Jag rasande... hvarje herreman... nej, icke heller det duger... nå hvarje adelsman icke ens det passar fullkomligt... hvarje godsegare ... det låter sig höral!... är — en man för sig, en liten kung på sitt gods, som öfver sina undersåtare, eller, som de äfven kallas, ounderhafvaude utöfvar ett mer och mindre despotiskt-monarkiskt öfvervälde. Mänga af dessa fylkesregenter disponera öfver flera, än sammanhängande, än skiljda fylken och utöfva sin makt medelst ett species af länsherrar eller kurfurstar, kallade inspektorer, disponenter, kamererare, och mera sådant, af underhafvarne kända under namnet spättorn. Ej sällan är spättorn temligen sjelfrådande inom kurfurstendömet, och vanligen afgör han efter eget godtfinnande de löpande regeringsärendena. Han är på en gång finans-, civil-, ecklesiastik-, justitiesamt landtoch sjöförsvarsminister, äfvensom utrikesminister. Alla mål af någon vigt afgöras utaf honom i första och sista instansen. Egendomsfursten sjelf sköter sina nöjen, och stundom, för syns skull, den yttre politiken, dervid dock visligen följande sina ministrars fingervisningar. Blaud nöjena har räknats i första rummet de s. k. vinternöJena i den stora hufvudstaden, bestående uti parlamentering på riddar-, borgareller presthuset. Illa nog kommer nu detta nöje att förlora sjelfva kärnan af sitt nöje. Stundom residerar storherrn sjelf större delen af året på sitt eget slott der hemma, sjelf deltagande uti de löpande regeringsärenderna; men då är ock storviziren — spättorn — af föga makt och myndighet. Denne måste då från storherrn stundeligen taga impuls, och folket vädjar från eller rentaf förbigår spättorns domslut. Men ifrån dessa höga och högtbesutne, låtom oss se ned till de stackars undersåtarne, de s. k. bönderna. Vana vid slafveri och ovilkorlig ätlydnad af hvarje befallning från gåln, den må vara rättvis eller ej... deröfver våge man sig ej att reflektera. .., är det klart, att de nya — förbättringarne i kommunallagstiftningen uti ytterst ringa grad komma dessa samhällsmedlemmar till godo. Oaktadt den nya kommunalförfattningen nu existerat flera år, skulle det vara rätt intressant få veta, om någon enda kommun uti förenämnde landskaper ännu finnes, der de s. k. herrgårdsbönderna i någon större allmännelighet deltaga eller öfverhufvud tro sig berättigade att deltaga uti diskussion och beslut om kommunens gemensamma angelägenheter å kommunaloch kyrkostämmor. Skäl finnas alltså för det påståendet, att svenska folket ännu icke är moget för ett allmänt deltagande uti representationen; men hvems är felet? Ja, hvems är felet? — Vi skola en annan gang söka utfundera detta och på samma gång något lyfta på fiken af den slöja som intill våra dagar betäckt många underliga — ja förunderliga — förhållanden vis å vis herrar och bönder i Södermanland och annorstädes. Vianhålla blott att, såväl nu som framdeles, endast de, som veberbör, må taga till sig af de mindre vänliga slängar, som stundom måste, sanningen — Det oår inte an.