Dagens Nyheter – 2 februari 1866, sida 1

— Det går inte an. — Hvarföre det? — Jo, derföre att hon är borta, — Är det riktigt sannt, att så är, min herre? — När jag säger någonting om mina hyresgäster, så är det tvärsäkert. Och han gjorde min af att tillsluta luckan. Men Johanna hejdade honom. — Vet ni, vid hvad tid detta fruntimmer kommer hem? — Nej, mina hyresgäster gå och komma, utan att behöfva säga mig till. — Jag måste dock nödvändigt träffa henne, mumlade Johanna; jag måste det! — Nå, kom igen då! sade portvaktarn. Och härmed stängde han luckan samt gick att återtaga sin plats och sitt vinglas. — Jag skall vänta, tänkve Johanna, jag skall vänta på gatan. Och hon ämnade just utföra denna sin föresats, då en vagn stannade utanför hotellets port, hvarvid mycket bråk och liflig rörelse uppstod. XXXII. Hofmannen. Omedelbart härpå blefvo tvenne gråklädda lakejer, som buro facklor, synliga vid ingången till hotellet. Efter dem kom en ung, alldeles svärtklädd qvinna, hvars ansigte till stor del undanskymdes af spetsarne på hennes hufvudbonad. Hon leddes af en högvext herre, som tycktes gå med svårighet och nästan vid hvarje steg tog sig för bröstet.