Dagens Nyheter – 31 januari 1866, sida 3

1 L X sälja direkte till förbrakaren, ty derigenom må N Focn Stora allmänheten bäst. Det år af ojem N örli vd St ommdre vigt att ett par handlande oc I 4 fal pr a Av rån : a faktorer få varan gacende Senom sim hand och 2 j laga del af vinsten. Petra har det med sig -— at 7 ra AA Dr ; Ma få . FL producenten för mindr: betaldt, och förbru Få Maren får betala mera, hvarigenom båda lida Jå nas föaler N i . a i Di Iman nu talar om W ervmaland, måste mar ka jase den delen deraf, som ligger norr om fakq toriplatsen Carlstad, emedan denna del är den ojemförligt största, ir i den fattigaste och Mest mildssökande. — Norra Wermlaud har stora tr, som vårdslöst så bort i obegaenadi aftalls Denna det at provinsen har haf: stora furuskogar, Jessa ha gött sin väg, det qvarvarande är värdelöst, intill dess det kan få ett värde genom möjligheten att afsätta det med fördel. En annan omständighet är, att i Wermnud och sanuolikt i hela vestra Sverige pågin ännn en ständig folkvandring i nordlig och unordvestlig riktning. — Allt folk, som flyttar i norra Wermland, flyttar norr ut, nästan aldrig söderut. — Hela provinsen sträfvar uppåt, och uyva församlingar med nya kyrkor för en hastigt vexande folkmängd hafva i sednare tid gång på gång blifvit inrättade — och flera blir det. Vid Köllen blir det Ju längre dess mera en stora folkmängd erfordras ej allenast ett betydligt ökadt jordbruk, utan äfven ett rationelt skogsbruk och ännu ytterligare konstskicklighet, att al skogens råärmne förfärdiga allt hvad slöjden förmår, Men nu då all afsätining neråt laudet är omöjlig, utan at den råa tinmerstocken, som sjeli vandrar efter vattendragen, så gär det, såsom det nu går, att folket från Östmarks, Lekvat Ivitsands och södra fin skoga socknar börjar taga vägen öfver Norge till Amerika, i stället att finna trefnad och bergning i eget fidernesland. Då det är en gilfven sak, att folkvandringen uti Wermland stött och stöter emot ofruktbara fjellar, och en nöd derigenom uppkonmer, så borde lokalstyrelsen och riksstyrelsen längesedan med politisk blick och förutseende hafva följt med denna rörelse, och öppnat näringsutvägar för folket. Vandringen tränger sig just nu mycket starkt från Wermland åt Dalarna och Norrland. Den inre politiken borde följa den tum för tum och omhulda den. Men sådant har i den förflutna tiden ej synts till. Men hvad har detta att göra med jernvägen? Jo den skulle läggas så, att den komme denna folkträngsel och näringsbehofvet till hjelp. Då bonden i norra Wermland kan, den ena dagen, lägga sin vedfamn på Jeruvägen, och utan omlastning föra den till Westergöthland, och den audra dagen återkomma med spannemål: då tackjernstillverkaren kan, så nära bergslagen som möjligt, förvandla malmen i synålar m. m. då är det rätt. Ju mera laudet, hela landet blifver oberoende af faktoriplatserna Christinehamn, Carlstad och Arvika, desto bättre. Christinchamn är intet annat än ett faktori för bergslagen, som ligger ofvantföre, Carlstad för Fryksdalen och Elfdalen, Arvika för Jösschärad. Hvarföre skall hela lanlet bero af dessa mellanhänder? Derigenom rämjar man några tusendes röst framför tiolubbelt fleras. En sådan politik är oduglig. Då det för ett tiotal år sedan var fråga om itt Norseltven skulle kanaliseras, så hörde man rågas: Hur skulle det då gå med Carlstad ch Frykstads Jernvägsbolag? För Carlstads, enamt Carlstads skull, lade de, som makten afva, sig tversföre, så att det stora målet, att Yencerns skutor skulle gå upp tio mil i mdet, alldeles förfelades. -— Då staten gör rnvägar, så skall den följa Skaparens method tt lägga ryggraden innerst i hålan af kroppen, ch läta refbenen skjuta ut på ömse sidor, Vv. S. att staten skall lägga sina stambanor 1, att kommunerna lockas att sjelfva göra en ängd bibanor, samt att dessa bibanor icke å behöfvas längre äx att befolkningen förmår :kosta dem. Allt hvad här ofvan är antydt, har man vid stakandet af jernvägen genom Wermland Ideles förbisett. Tager man alla dessa förlanden i beräkving, och, med kännedom at ermland ofvanom Carlstad, utstakar vägen, så sammanstötning, en trängsel, — För denna för