Dagens Nyheter – 25 januari 1866, sida 3

Jir Lloyd att rättvisan var någorlunda Ullfreds ställd; men säkert skulle han ändå fortsatt miss handlingen om icke några vägfarande på gossen rop skyndat till och frälst honom ur den upp retade embetsmannens klor. Nägra af gossens vänner hafva bragt saker inför domstol, och der berättade gossen, son var förfärligt illa tilltygad, och bar plåsterlap: par öfver nästan hela bufvudet, att han bloti visade höflighet mot hr Llovd, men att hr Lloyd i detsamma hoppat af hästen och börjat misso haudlingen, utan att säga ctt ord, eller fr ga hvarför han tog af batten. Hr Lloyd kunde på intet sätt bestrida att allt hade gatt till som gossen berättade, men påstod ändock att g0Sseus alsigt varit att tiega, och att domstolen derföre nu borde straffa honom utan afsecude på den aga han redan erhållit. Domstolen tyck tes betrakta saken i samma ljus och gjorde inte ens en anin al att vilja lyssna till gossens ansvarspäståenden anot Lloyd. Så stå förhållandena nu, men en sådan partiskhet kan och får icke tålas. Det synes tydligt af hr Ilovds egua erkänuauden, att hav gjort sig saker till en svår väldsbragd, fö hvilken han ej får undslippa ostraftad. Om det äfven varit gossens mening att begära en slant, så är hr Lloyd handlingssätt icke mindre ursäktligt, ty cn tiggare är också en menuiska, som har rätt att begära skydd af lagen, om det också vore mot lagens väktare. Det är för menskligheten upprörande att se en magistratsperson, som är tillsatt att vaka öfver sina medmenuiskors frid och säkerhet, sjelf väldföra sig åa om vögling på det mest brutala sätt, och till på köpet söka försv sitt brott. Det bör verkligen bli fråga om hr Lloyd är en perso som kan tillåtas bekläda en så ansvarsfull post som cn domares. Hade kan ångrat sin gerning och erkänt dess laglöshet, så skulle man kunnat tro den vara en följd af ett häftigt och uppbrusande sinnelag; men sedan hr Lloyd inför domstolen vidhöll sitt ansvarspåstående mot ynglingen och lät förstå att han betraktade misshandlingen som fullkomligt rättvis, då må man i sanning fråga: Kan en sådan man få döma öfver folkets angelägenheter?!