Dagens Nyheter – 23 januari 1866, sida 1

Detta sorgliga onda, som rufvar öfver Europas alla s. k. civiliserade stater, har, enligt vär tanke, sin yttre materiella grund uti ingenting annat än den misshushållning, som råder i staternas allmänna ekonomi. Der dragas millioner af nationernas kapitaler — frukterna af deras mödosamma förvärf — till dels onyttiga, dels rentaf skadliga ändamål, i stället för att användas till förökande af näringskapitalet och förstärkande af den allmänna växtligheten. Man behöfver blott, för att fatta detta förhållande, tänka sig att t. ex. hvad Sverge angår, en tio millioner rdr om året återginge från statebudgeten till det allmänna näringslifvet och till de iustitutioner för undervisning och yrkesskicklighet, som betinga detta lif, och man måste inse att en utomordentwlig förkofran skulle dermed inträda i hela landet. Företagsamheten skulle uppblomstra, arbetskrafterna tagas i ökadt anspråk och dermed stiga i värde, proletariatet — försåvidt det betingas af de yttre omständigheterua — skulle snart vara okändt och landets barn ej behöfva välja en frivillig landsfirgt till landet bortom oceanen, för att bereda sig en någorlunda lycklig tillvaro. Men är det möjligt att sådana besparingar kunna göras? Aro icke alla våra statsutgifter ouudgängligt påkallade för deras redan afsedda ändamål? Eller hvilka äro de ändamål, som i detta hänseende kunna anses onödiga? Vi skola söka, tid efter anuan, lemna svar på dessa frågor, och det skall, såsom vi hoppas, deraf framgå såsom faktiskt och sannt, att den disharmoni, som nu betraktas såsom cen nödvändighet, icke är nödvändig eller naturlig; utan att hvarje samhällets verkliga ändamål kan uppfyllas, i förening med alla dess individers välfärd, icke på deras bekostnad. Så kant. ex. vårt försvarsväsen så ordnas, att det blifver ett medel till ökande och stärkande af hela folkets moraliska och fysiska kraft, på samma gång det bättre betryggar det helas försvar; så kunna alla öfriga funktioner, af hvilka många nu fräta statens lifsmärg, så ordnas att de blifva nya källor till allmän bildning, medborgaresinne och dygd. Hvar man finner, att om vi åtaga oss att närmare utveckla detta ämne och gilva skäl för våra påståenden, så innebär det ett djupt ingripande i alla sambällets inre frågor. Viskola dock ej skygga tillbaka derför. Atminstone skall det, hoppas vi, blifva möjligt att ådagalägga det många af de ändamål, som nu kräfva de största uppoffringarne från nationen, äro dels onyttiga, dels möjliga att uppnå på ett billigare och bittre sätt. Det ligger dock i sakernas natur, att de reformer, som böra blifva den praktiska följden af sådana erkända sanningar, icke kunna alltid på en gång genomföras, utan endast småningom. Men här gäller dock att hafva målet för sig klart, så att man framgår i den rätta riktningen, äfven om man måste dit framgå med långsamma och försigtviga steg. Här gäller ock att frigöra sig från åtskilliga falska föreställningssätt rörande betydelsen af vissa saker, som äro omgifna af en sådan nimbus, att menniskorna knappt våga taga dem i skärskådande, än mindre ifrågasätta deras umbärlighet. Här gäller, med ett ord, att våga tänka, för att dermed vinna mod att handla. Häri ligger den vunna representationsreformens stora framtidsbetydelse. Den nya riksförsamlingen må komma att sammansättas af män med mognade insigter och erfarenhet och med ömhet om allt bestående, som är värdt att bevara; men deremot icke af sådana, som äro så fastvexta i fördomar, att de icke förmå tänka sig någon förändring i det som är, derför att