Dagens Nyheter – 23 januari 1866, sida 1

XXIV. Johanna. Några få minuter sednare inträdde Rolfi den lilla österländska salong, der Johanna befann sig. Den unga flickan satt på en ar hvilsofforna. Hennes sorgdrägt afstack bjert mot möbeltygets och mattans lysande färger. Hennes ansigte var mycket blekt, och det såg ut på hennes ögon, som hade hon gråtit. Det stackars barnet hade kommit att tänka på sin mor. Hennes händer voro ännu sammanknäppta, och hennes läppar hade nyss slutat framhviska en bön för Magdalena Chambards själafrid, då Rolf steg in. Vid hans åsyn reste sig den unga flickan lifligt upp. En lätt, förtjusande rodnad uppsteg på hennes kinder, och hon sökte småle. — Kära barn, sade chevaliern, i det han tog hennes ena hand mellan sina och tryckte en kyss derpå, jag har lemnat dig ensam alltför länge, eller hur? — När jag ej har dig hos mig, tycker jag alltid tiden går långsamt, genmälde Johanna med älsklig naivitet. — Jag har en ursäkt... — Du behöfver ingen sådan, afbröt honom den unga flickan. — Låt mig ändå tala om den. — Om du vill det, så tala! — Jag har varit upptagen af våra gemensamma affärer... ooo— Våra affärer? oooJa, vår lycka; ty jag tror att min också är din... Jag har varit sysselsatt med förberedelser till vårt giftermål.