Dagens Nyheter – 23 januari 1866, sida 1

Efter det vårt fädernesland lyckligt afslutat den stora fråga, som under årtionden tagit den allmänna uppmärksamheten i anspråk, nemligen representationsreformen, föreligga de inre sociala frågor, för hvilkas genomförande representationen utgör endast medlet. Nu finnas de, som förmena, att sedan denna reforms mål blifvit uppnådt, så skall man hvila sig, d. v. s. låta andra reformer antingen vänta, eller också framskrida blott ofantligt långsamt och med ytterlig betänksamhet,. Derföre bör man vara mycket angelägen att deu blifvande riksförsamlingen må varda sammansatt så konservativt som möjligt. Men, fråga vi, hvad är då vunnet med den stora kampens lyckliga utgång? Icke är det väl för blott en ny form, som vi, framåtskridandets vänner, hafva under årtionden ansträngt våra krafter. Meningen har väl varit, att denna form skall vara uttrycket af eu ny anda, i det den gifver nationens inneboende Jifskraft rum och tillfälle att uppspira uti alla de nya former, som densamma betingar och kräfver. Det är på samma sätt med de nya kommunula formerna. Det har väl ej varit meningen att de skulle gvarhålla samhällena på deras förra ståndpunkt — då hade ingen sådan reform varit nödig — utan att de skulle öppna rum åt hvarje samhälles litskraft att utveckla sig uti de nya institutioner och åtgärder, som utvecklingens lag fordrar. Också berömmer man just de samhällen, hvilkas nya kommunala styrelser verka i denna anda, under det man föga prisar dem, som iagenting uträtta för framåtskridandet. Långt ifrån alltså att dana vår nya riksförsamling så konservativ som möjligt, böra vi söka få densamma så framåtskridande som möjligt, och detta framåtskridande måste verka dels för undanrödjande af en hop gamla föreskrifter och institutioner, som hämma vår utveckling, dels för grundande af den nya ordning, som är påkallad af samma utvecklings kraf. Endast sålunda skall den vunna representationsreformen kunna medföra de frukter och den välsignelse, som gjort densamma till föremål för nationens glädje och förhoppningar. Der möter en stor grundsats, som, efter vårt förmenande, bör blifva den ledande tanken för den nya represcutationen, likasom den bör blifva det för regeringen, nemligen: förminskning och indragning, i den mån sådant låter sig göra, af alla onödiga statsutgifter, men ingen oförståndig hushållsaktighet i fråga om sådana företag, som verkligen kunna befrämja landets andeliga och ekonomiska förkofran. Då statshushållningen spelar en stor rol i fråga om statens välfärd, ställa vi denna grundsats främst, åtminstone för den närmaste tiden, och fordra dess genomföraude i allu dess konseqvenser. Det är med en stat och med hvarje samhälle såsom med hvarje annan organism: den fordrar för sin tillväxt att näringssafterna icke förstöras geuom att afledas åt andra håll, utan att de åter ingå i organismens cirkulation. Hvarhelst man handlar annorlunda uppstår förtvinande och slutligen döden. Sedan uppsatsens författare närmare utvecklat denna bild och visat huru på ett samhälle, der näringssafterna afledas åt andra än produktiva håll, utslå sårnader, hvilka man förgäfves söker hela genom yttre plåstringar, och hvilka sårnader hafva i våra europeiska samhällen fått åtminstone ett namn — om ock deras grund och källa ännu lemnats oundersökt — neml.: proletariat eller pauperism, fortsätter han: