Dagens Nyheter – 19 januari 1866, sida 1

porträtt, kan man på visst sätt förklara din förunderliga likhet med henne . — Jag är fullkomligt viss på att så icke i förhållandet. — Petit-Chastel och på samma gång äfven broderiet har gått i arf inom min fars slägt, och mina anletsdrag äro ett aftryck at min mors... — Då få vi tillskrifva slumpen alltsammans, återtog herr Tremblaye, men slumpen är en mäktig herre. Jag förvånar mig blott öfver en sak och det är den utomordentliga talangen, snillet hos den okände konstnär, hvilkens fantasi förmått skapa ett så gudaskönt ansigte som ert.. Johanna besvarade denna artighet endast med ett småleende. Vi veta redan att hon var nedstämd och bekymrad, ehuru hon icke ville visa det. Vagnen stannade åter. Man var framme vid värdshuset på Cherche-Midi-gatan. Detta värdshus var en gammal bygg nad, som icke såg just något ut för denna verlden. Det hade gafveln vänd åt gatan, såsom alla medelklassens boningar fordomdags. Facaden hade under tidens längd blifvit mörk och fylld af sprickor, hvadan den erinrade om ansigtet på en hundraåring. Ofvanför porten satt en jättelik skylt; denna var medelst jernhakar fästad vid en trädkloss. Så snart det blåste aldrig så litet, sattes skylten i rörelse, hvarvid ett obehagligt gnisslande uppstod. En anspråkslös artist, hvilkens namn vi ej äro i tillfälle att upplysa våra läsare om, hade på plåten n ålat en högrest man, klädd i en lång hvit mantel med guldbroderier. Denne man, som på hufvudet hade ett slags turban, bar i högra handen enspira och tyckves föra